se överstinnan Pauline, som förut nästan aldrig ens brukade tilltala mig, utan endast med oavvända, kalla, liknöjda och mokanta blickar betrakta mig, att hon nu kom emot mig, tog mig under armen och frågade om jag icke ville följa henne in i toiletten. Glad över att hon äntligen såg, huru gärna jag ville vara även henne till behag, följde jag henne utan all invändning. Inkommen i toiletten, som var tom för andra damer, kastade hon sig på en liten soffa, där vi gärna kunde fått rum båda, men som hon nu ensam upptog och lät mig, stående framför sig, undergå följande mönstring och förhör, sägande, det hon var så trött, att hon icke orkade dansa den kommande dansen, och att jag behövde det heller icke, utan kunde svara när min kavaljer rev upp himmel och jord att ”jag lagade mitt skoband”. Jag vågade knappt göra en liten invändning mot denna lilla osanning som innehöll dubbla dito emedan jag rätt gärna velat dansa med den eleganta, atletiska artillerikaptenen A., men uppoffrade nu både dans och sanningsbegär, för att icke det solsken av gunst, som för ett ögonblick tycktes göra Pauline blid mot mig, skulle på en gång åter mörkna till och försvinna.
Hon: Äro vi du, eller icke, Ottilia?
Jag: Det vet väl min nådiga överstinna bäst själv!
Hon: Dylikt minns jag aldrig, håller aldrig någon reda på. Nå, flicka lilla, äro vi systrar eller icke?
Jag: Ja, i Christo, som jag hoppas, annars icke!
Hon: Det är bra! Jag trodde väl, du skulle veta det bättre än jag, och som vi nu spara ord därmed så kan du ju lägga bort ”min nådigaste överstinna”!
Jag: Tackar ödmjukast! Du är mycket god.
Hon: Nej, det är jag visst inte! Långt därifrån! Men därom en annan gång. Huru tycker du om det i afton?
Jag: Gudomligt!
Hon: Så-å! Vadan kommer det? Det är väl för att du fått din önskan fram att se fru Staël? (Hon skrattade ironiskt.)
91
