gifwit Anledning så wäl til Grekernes βαίτυλια, som desse Böta-Stenar: hwilket Hr. Mag. Göranson uti Företalet til Bautil, utur Vossii Theol. Gent. de förre i synnerhet angående, äfwen wäl anmärkt. Utan at widlyftigt anföra, hwad antingen här i Riket, eller annorstäds, om dessa Slags Stenar är skrifwet, wil jag allenast ärinra, at uti Början af gamle Lande-Lagens Kyrkobalk förbjudes, utom annan Hednisk Styggelse, at tro på Stenar, och at ännu i Dag Lemningar af sådan Wantro bland gemene Man finnes, i det de på somlige Orter om wisse släte och upreste Stenar hysa sådan Tanka, at Sjukdomar igenom dem blifwa botade, enär den sjuke dem med Ister eller annat Fett rundt ikring besmörjer; hwarom jag icke längesedan wid någre Runstenars Efterfrågan, dock utan at om Stället nogare blifwa underrättad, en beklaglig Efterrättelse ärhållit. Man jämföre Ol. Tryggwas. S. C. 21. p. 95. Om nu et sådant Böta-Stenars Smörjande, äfwen fordom och förr än Christendomen hitkom, jämte deras Upresning, warit i Bruk: hwarpå man nästan intet kan twifla, när man Lapparnes förra Uptåg med sine Saiter besinnar; så blifwer det än mera troligt, at någon Israelitisk Widskepelse under så det ena, som andra, ligger förborgad. Fastän det wäl också kan hända, at blotta Namnet gifwit Folk Anledning at försöka, om icke på sådant Sätt Sjukdomar igenom dem botas kunde; såsom man fordom under Påfwedömet af ingen annan Orsak, än Namnens Likhet, gifwit wissa Helgon wissa Wärf och Handlingar at skydda. Tu märkliga Witnesbörder hafwer Verelius in Ind. Schyto-Scand. Art. Bautasteinar anfört; utur Hawamal och Föret. til Ol. S. hwaraf inhämtas, at desse Stenar efter Allmoges Folk (althyda), wid allmänne Wägar, eller andre uprödde Platser (brauta a), af de Dödes Slägtingar gemenligen blifwit upreste. Men at de döde på samma Ställen skulle nedgräfwas, eller at desse Stenar med Runor bort teknas, finnes ingenstäds hafwa warit dem befalt. Twärtom kan man wisa af de öfrige Odens Lagar, som tillika med denne om Bötastenar af Sturleson l. c. upräknas, at, när de döde blifwit brände, det ankommit på de efterlefdes Behag, at antingen kasta Askan i Sjön, eller nedergräfwa hänne i Jorden: så at desse Stenar i sådant Hänseende snarare måtte kallas Wård- och Åminnelse- än Begrafnings-Stenar. Sedan se wi ännu i Dag på många Ställen i Riket höge upreste Stenar utan Skrift, som antingen til Åminnelse efter flere, som fallit uti något Slag, eller efter någon ensam tapper Man allenast, hållas före wara upsatte, och som fölgagteligen
