Navigation Act, som praktiskt taget lamslog all export från Irland.
År 1698 petitionerade Englands fabrikanter om undertryckande av Irlands blomstrande ylleindustri. Wilhelm III, som måhända hade dåligt samvete efter Limerick-traktatens brytande, ville försona irländarna genom att åtminstone låta dem få behålla sin linneindustri, som ansågs mindre farlig för England; och så höll han det berömda trontal, vari han högtidligt lovade att uppmuntra Irlands linneindustri men undertrycka dess ylleindustri. Det första löftet råkade han glömma, men det andra höll han som en karl, 20,000 irländska puritaner berövades sitt levebröd och måste överflytta till New England, därmed inledande den emigration som sedan oavbrutet fortgått och ännu fortgår. En annan följd av denna ovisa åtgärd blev en smuggling, mot vilken myndigheterna stodo maktlösa.
År 1723 utsläpptes i Irland ett värdelöst nödmynt, vilket ökade oredan och förbittringen. Konungen uppvaktades med adresser, pamfletter spredos, nidvisor sjöngos på gatorna, allt detta utan ringaste effekt. Men en vacker dag framträdde på skådebanan Dublins vördade domprost, Jonathan Swift,
