Sida:Ivanhoe 1912 del 1.djvu/14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

eller dröjde länge kvar vid festmåltiderna — om prior Aymer i dagbräckningen sågs smyga sig in genom klostrets bakport, när han kom hem från något kärleksmöte, som upptagit mörkrets timmar, ryckte man endast på axlarna, ty man ihågkom, att samma saker praktiserades av många hans ämbetsbröder, som icke hade några försonande drag att gottgöra dem med. Prior Aymer och hans karaktär voro därför välbekanta för våra saxiska trälar, som hälsade på sitt lantliga sätt och i utbyte fingo hans »Benedicite, mes filz!»

Men hans sällsamme följeslagare och dennes tjänare ådrogo sig deras uppmärksamhet och väckte deras förvåning, och de gåvo knappast akt på vad priorn sade, då han frågade, om de kände till något härbärge i närheten, till den grad voro de förvånade över den mörka främlingens halvt munklika, halvt krigiska yttre och hans österländska tjänares ovanliga kläder och vapen. Det är också troligt, att det språk, på vilket välsignelsen utdelades och frågan framställdes, ljöd mindre angenämt, ehuru sannolikt icke obegripligt i de saxiska trälarnas öron.

»Jag frågade eder, mina barn», sade priorn, höjande rösten och begagnande sig av det blandspråk, på vilket normander och saxare samtalade med varandra, »om det här i trakten finnes någon välvillig man, som av kärlek till Gud och hängivenhet för vår moder kyrkan vill giva två av hennes ringaste tjänare med följe tak över huvudet för natten och en smula vederkvickelse?»

Han talade i en ton av medveten värdighet, som stod i skarp motsats till de hovsamma uttryck, han fann för gott att använda.

»Två av vår moder kyrkans ringaste tjänare!» eftersade Wamba för sig själv — men noga aktande sig, så narr han var, att låta någon höra det han sade. »Jag skulle bra gärna vilja se hennes hovmästare, hennes taffeltäckare och den andra högre betjäningen!»

Efter denna tysta reflexion över priorns ord såg han upp och besvarade den framställda frågan.

»Om de värdiga fäderna», sade han, »tycka om god välfägnad och mjuka bäddar, skall några mils ritt föra dem till Brinxworths kloster, där de såsom förnäma andliga kunna vara förvissade om ett hederligt mottagande. Men skulle de föredraga att tillbringa en bot- och böneafton, kunna de ju taga av genom detta ensliga glad. De komma då till eremiten i Copmanhurst, som nog giver dem skydd för natten under sitt tak och innesluter dem i sina böner.»

Priorn skakade på huvudet åt båda dessa förslag.

»Min hederlige vän», sade han, »om inte pinglandet av dina bjällror hade omtöcknat ditt förstånd, borde du veta, att clericus clericum non decimat. Det vill säga, vi andliga vilja icke alltför mycket taga varandras gästfrihet i anspråk, utan hålla oss hellre till lekmännen för att giva dem tillfälle att tjäna Gud genom att hedra och bispringa hans utvalda tjänare.»

»Det är sant», svarade Wamba, »att fastän jag bara är en vanlig åsna, har jag likväl äran att bära bjällror liksom ers högvördighets mula. Men jag trodde i alla fall, att vår moder kyrkan och hennes tjänares barmhärtighet kunde sägas liksom annan barmhärtighet börja med sig själv.»

»Var lagom oförskämd, karl», sade den väpnade ryttaren, barskt avbrytande hans prat, »och säg oss, om du kan, vägen till — vad var det du kallade din franklin, prior Aymer?»

»Cedric», svarade priorn, »Cedric saxare. — Säg mig, min gode man, äro vi långt från hans gård, och kan du visa oss vägen dit?»

»Det är nog svårt att hitta dit», svarade Gurth, som för första gången bröt tystnaden, »och i Cedrics hus gå de tidigt till sängs.»

»Vad pratar du, karl?» sade den krigiske ryttaren. »Det är väl inte för mycket, att de stiga upp och sörja för sådana resande som vi. Vi nedlåta oss inte till att bedja om en gästfrihet, som vi ha rätt att fordra.»

»Jag vet inte», sade Gurth trumpet, »om jag vill vara vägvisare åt personer, som pocka på en gästfrihet, den de flesta få utbedja sig som en gunst.»

»Säger du emot mig, träl!» sade krigaren, och givande sin häst sporrarna red han fram till Gurth och lyfte sitt ridspö för att bestraffa, vad han ansåg för en stor oförskämdhet.

Gurth gav honom en vild och hämndlysten blick, och med en hastig, men dock tvekande rörelse grep han efter sin kniv. Men prior Aymer drev sin mula mellan sin följeslagare och svinherden och förhindrade det tilltänkta våldet.

»Vid jungfru Maria, broder Brian, du får inte tro, att du nu är i Palestina och har hedniska turkar och otrogna