Sida:Ivanhoe 1912 del 1.djvu/15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

saracener att handskas med. Vi öbor älska icke hugg och slag, om de ej komma från den heliga kyrkan, som agar dem hon älskar. Säg mig, min gode man», vände han sig till Wamba och lät sina ord åtföljas av ett litet silvermynt, »var vägen går till Cedric saxare. Du kan inte vara okunnig därom, och det är din plikt att visa vägfarande tillrätta, skulle de också vara mindre heliga män än vi.»

»I sanning, vördige fader», svarade gycklaren, »eder högvördige följeslagares saracenska uppsyn har skrämt ur mig hemvägen. Jag är inte säker på att jag hittar hem själv i kväll.»

»Prat», sade priorn, »du vet mycket väl vägen, om du vill. Denne vördade broder har hela sitt liv stritt mot saracenerna om den heliga graven. Han tillhör tempelherrarnas orden, som du kanske hört talas om. Han är till hälften munk, till hälften krigare.»

»Är han bara en halv munk», sade gycklaren, »skall han inte vara helt oresonlig mot dem han möter på vägen, om de också inte skulle ha så bråttom att svara på frågor, som alls inte angå dem.»

»Jag förlåter dig din frispråkighet», svarade priorn, »på villkor, att du visar mig vägen till Cedrics gård.»

»Nåväl», svarade Wanba, »då måste deras högvördigheter följa denna stig, tills de komma till ett gammalt stenkors, varav knappast en armslängd nu syns över marken. Vik sedan av åt vänster — ty det är fyra vägar, som mötas vid det gamla stenkorset — och jag tror nog, att deras högvördigheter skola få tak över huvudet, innan ovädret bryter löst.»

Abboten tackade sin kloke rådgivare, ryttarna sporrade sina hästar och redo på som man rider, då man är besjälad av en livlig önskan att hinna fram till sitt härbärge före det nattliga ovädrets utbrott. Då hovslagen dött bort, sade Gurth till sin följeslagare:

»Om de vördiga fäderna följa din kloka anvisning, komma de knappast till Rotherwood i kväll.»

»Nej», sade gycklaren med ett flin, »men de komma kanske till Sheffield, om de ha tur, och det är lika bra för dem. Jag är inte så dålig jägare, att jag visar hunden på villebrådet, om jag inte vill, att det skall jagas.»

»Du har rätt», sade Gurth, »det vore illa, om Aymer finge se lady Rowena, och ännu sämre vore det kanhända, om Cedric, vilket icke är osannolikt, skulle komma i gräl med denne krigiske munk. Men låt oss som goda tjänare höra och se, men ingenting säga.»

Vi återvända till ryttarna, som snart lämnat trälarna långt bakom sig och nu sins emellan förde följande samtal på normandisk franska, vilket språk vanligen begagnades av de högre klasserna med undantag av de få personer, som alltjämt ville sätta en ära i sin saxiska härkomst.

»Vad menade de där drumlarna med sin oförskämdhet?» sade tempelriddaren till priorn. »Och varför hindrade du mig från att bestraffa den?»

»På min ära, broder Brian», svarade priorn, »beträffande den ena av dem vore det svårt för mig att uppgiva något skäl, varför en narr talar efter sin narraktighet, och den andra bondlurken tillhör den där vilda, obändiga ras, man ännu, såsom jag ofta sagt dig, finner representerad bland de besegrade saxarnas avkomlingar, vilkas högsta nöje det är att på alla möjliga sätt betyga sin motvilja för erövrarna.»

»Jag skulle snart ha gjort honom mjuk i ryggen», sade Brian. »Sådana där är jag inte ovan vid att hantera. Våra turkiska fångar äro lika stolta och omedgörliga, som Odin själv skulle varit, men två månaders vistelse i mitt hus under min slavuppsyningsman har gjort dem ödmjuka, undergivna, tjänstaktiga och lydiga min minsta vink. Med dem måste man akta sig för gift och dolk, må du tro, ty ger man dem det minsta tillfälle, äro de icke sena att begagna sig av bådadera.»

»Ja», svarade prior Aymer, »varje land har sina seder. Men om du hade piskat upp den där karlen, skulle vi inte fått reda på vägen till Cedric, och det skulle dessutom med säkerhet hava givit anledning till ett gräl mellan dig och honom, om vi hade hittat dit. Minns, vad jag sade dig! Denne rike franklin är stolt, häftig, svartsjuk och lättretlig. Han står emot adeln och även sina grannar, Reginald Front-de-Boeuf och Filip Malvoisin, som annars inte äro att leka med. Han försvarar så ivrigt sin stams privilegier och är så stolt över sin rätt nedstigande härkomst från Hereward, en berömd förkämpe för heptarkien, att han allmänt kallas Cedric saxare. Han sätter en ära i att tillhöra ett folk, från vilket många andra söka dölja, att de härstamma, på det att de må undgå sin andel av de besegrades betryck.»

»Prior Aymer», sade tempelherren, »du är en hövisk man,