förfaren i studiet av skönheten och lika bevandrad som en trubadur i allt som rör kärlek, men denna omtalade Rowena får vara mycket skön, om hon skall uppväga den självförnekelse och det tvång, jag måste pålägga mig, om jag skall eftersträva gunst av en så uppstudsig bondlurk, som hennes fader Cedric att döma av din beskrivning tyckes vara.»
»Cedric är inte hennes far», svarade priorn, »bara en avlägsen släkting. Hon är av högre börd än ens han gör anspråk på. Han har emellertid, som jag tror, själv insatt sig till hennes förmyndare, och hans myndling är lika kär för honom som om hon vore hans eget barn. Om hennes skönhet skall du snart få döma; och om icke hennes skära hy och det värdiga men dock blida uttrycket i hennes milda blå ögon förmå ur ditt minne förjaga alla Palestinas svartlockiga flickor, ja, till och med hurierna i gamle Muhammeds paradis, så jag en otrogen och ingen sann kyrkans son.»
»Du minns vad du riskerar», sade tempelherren, »om den sköna, som du skryter så med, blir vägd och befunnen för lätt.»
»Min guldkedja», svarade priorn, »mot tio pipor Chiosvin. De äro mina, lika säkert som låge de redan i klostervalven under min gamle munskänks lås och bom.»
»Och jag skall själv få vara domare», sade tempelherren, »och förlorar vadet blott om jag själv erkänner, att jag inte se någon så vacker flicka sedan pingsten i fjol. Var det inte så? Prior, din halskedja är i fara. Jag skall bära den på min brynja vid torneringen i Ashby-de-la-Zouche.»
»Vinn den ärligt», sade priorn, »så får du bära den hur du vill. Jag är viss, att du skall säga som du tänker, på ditt ord som riddare och kyrkans man. Men, broder, lyd mitt råd och var litet mera hövisk i tungan, än du vant dig vid därute bland otrogna fångar och österländska slavar! Cedric saxare är en man, som, om han bleve förolämpad — och han är ingalunda sen att taga anstöt — skulle utan respekt för din riddarevärdighet, mitt höga ämbete eller bådas okränkbarhet se sig god att köra oss på porten att tillbringa natten under lärkornas tak. Och var försiktig med de blickar du sänder lady Rowena, som är hans ögonsten! Det säges, att han drev sin ende son ur huset, för att sonen vågade lyfta sina ögon till denna skönhet, som man får dyrka på vördnadsfullt avstånd, tycks det, men icke nalkas med andra tankar än dem vi hembära den heliga jungfrun.»
»Gott, du har sagt nog», svarade tempelherren, »jag skall för en afton pålägga mig det tvång, som är nödvändigt, och vara så spak som en flicka. Men vad beträffar din fruktan, att han skall köra ut oss, försäkrar jag, att du kan vara lugn, när jag, mina väpnare och Hamlet och Abdalla äro med. Vi kunna försvara vårt husrum, var viss på det!»
»Så långt få vi inte låta det komma», svarade priorn. »Men här är stenkorset, som narren talade om, och kvällen är så mörk, att vi knappt kunna se, vilken av vägarna vi skola följa. Han sade vi skulle ta av till vänster, tror jag.»
»Nej, till höger, så vitt jag kan minnas», sade Brian.
»Till vänster, det är jag säker på. Jag minns, hur han pekade med sitt träsvärd.»
»Ja, men han höll svärdet i vänstra handen och pekade åt andra hållet», sade tempelherren.
Var och en höll ganska envist på sin uppfattning, såsom det brukar vara i dylika fall. De vädjade till sina följeslagare, men dessa hade icke varit nog nära för att höra vad Wamba sade. Slutligen varseblev Brian något, som dittills i skymningen undgått honom, och han utbrast:
»Här ligger någon vid korset. Antingen sover han eller är han död. Hugo, peta till honom med din lans.»
Detta var icke väl gjort, förrän den liggande reste sig och på god franska utropade:
»Vilka I än ären, är det föga höviskt att störa mig i mina tankar!»
»Vi ville bara fråga dig om vägen till Rotherwood, där Cedric saxare bor», sade priorn.
»Jag ämnar mig själv dit», svarade främlingen, »och om jag hade en häst, skulle jag visa er vägen, som inte är så lätt att hitta, fast den är välbekant för mig.»
»Du skall få både tack och belöning, min vän», sade priorn, »om du ledsagar oss välbehållna till Rotherwood.»
Han lät en av tjänarna sitta upp på hans egen handhäst och giva sin åt främlingen, som skulle visa dem vägen.
Deras ledsagare slog in på en helt annan väg, än den Wamba i avsikt att föra dem vilse hade anvisat. Den ledde snart djupare in i skogen och korsade mer än en bäck, som det till följd av de sumpiga stränderna var farligt att närma
