sig. Men främlingen tycktes liksom av instinkt veta, var den säkraste marken och de bästa vadställena voro, och genom försiktighet och uppmärksamhet på allt förde han de resande slutligen välbehållna fram till en bred uppfartsväg, och i det han pekade på en stor, låg, oregelbunden byggning vid dess övre ända, sade han till priorn:
»Där är Rotherwood, där Cedric saxare bor!»
Detta var en glad underrättelse för Aymer, vars nerver icke voro av den starkaste sorten och som varit i så orolig spänning under den farliga ritten, att han ännu ej kommit sig för att göra sin vägvisare en enda fråga. När han nu åter kände sig trygg och nära att komma under tak, började hans nyfikenhet vakna, och han frågade sin vägvisare, vem han var.
»En pilgrim, som just återkommit från det heliga landet», blev svaret.
»Du hade gjort bättre i att stanna där och strida för den heliga gravens återvinnande», sade tempelherren.
»Väl sant, herr riddare», svarade pilgrimen, som icke föreföll vidare imponerad av tempelherrens närvaro, »men då man ser, att de, som med ed förbundit sig att återtaga den heliga staden, äro ute och färdas så långt från krigsskådeplatsen, kan det väl icke förvåna, att en fredlig bondeman som jag undandrar sig en plikt, som de hava svikit.»
Tempelherren ämnade giva ett häftigt svar, men hejdades av priorn, som ånyo uttryckte sin förvåning över att deras vägvisare efter så lång frånvaro var så väl förtrogen med alla stigar i denna skog.
»Jag är född här i trakten», svarade deras vägvisare, och i detsamma han sade detta, stodo de framför Cedrics boning. Den upptog en vidsträckt areal, men ehuru dess storlek antydde, att ägaren var en förmögen man, skilde den sig helt och hållet från de höga, tornprydda borgar, som den normandiska adeln bebodde och som blivit den vanliga byggnadsstilen överallt i England.
Rotherwood var emellertid ej obefäst. Ingen byggnad skulle i dessa oroliga tider kunnat vara det utan att löpa risken att bli utplundrad och bränd innan nästa soluppgång. En djup vallgrav gick runt omkring hela byggningen och försågs med vatten från en ström i närheten. En dubbel pallisad av spetsiga stockar från den omgivande skogen försvarade löpgravens yttre och inre strand. På västra sidan av den yttre palissaden var en ingång, som genom en vindbrygga stod i förbindelse med en liknande öppning i den inre förskansningen. Man hade varit nog försiktig att anbringa dessa ingångar i skydd av framskjutande hörn, från vilka de kunde vid behov behärskas av bågskyttar eller slungare.
Framför denna ingång blåste tempelherren ljudligt i sitt horn, ty regnet, som länge hotat, började nu störta ned.
III.
CEDRIC SAXARE
Då — vemodsfulla tröst — ifrån den kust,
Där Nordsjöns vågor ryta, skön och stark,
Gullhårig, blåögd, vindbrynt, saxarn kom.
Thomsons Liberty.
I en sal, vars höjd alls icke var i förhållande till dess längd och bredd, stod ett långt, grovt tillyxat och opolerat ekbord färdigdukat för Cedric saxares aftonmåltid. Taket bestod av nakna bjälkar och sparrar. Det fanns en väldig öppen spis i vardera ändan av salen, men som skorstenspiporna voro mycket illa byggda, gick minst lika mycket av röken in i rummet som ut den rätta vägen. Detta hade åter haft till följd, att den låga salens bjälktak blivit överdraget med en tjock skorpa av svart sot. På salens väggar hängde krigs- och jaktvapen, och i hörnen voro dörrar, som ledde till andra delar av den vidsträckta byggningen.
Allt i huset var för övrigt präglat av den saxiska tidens primitiva enkelhet, som Cedric satte en ära i att bibehålla. Golvet var av kalkblandad lera, hoptrampad till en hård massa, och påminde om somliga ladugolv nu för tiden. Omkring fjärdedelen av golvet låg ett trappsteg högre, och detta upphöjda område upptogs endast av familjens förnämsta medlemmar och mera ansedda gäster. För detta ändamål var ett med scharlakansduk rikt beklätt bord placerat tvärs över denna upphöjning, och från mitten av detta sträckte sig det längre och
