lägre bord, vid vilket tjänarna och mera underordnade personer åto, till salens nedre ända. Det hela liknade ett T eller något av dessa gammaldags, efter samma principer anordnade matbord, som ännu kunna ses i studenternas matsalar i Oxford och Cambridge. Tunga länstolar och säten av snidad ek voro anbragta på denna upphöjning, och över dessa säten och det högre bordet var en tronhimmel av kläde, som i viss mån tjänade till att skydda de förnämliga innehavarna av dessa platser för drag, men framför allt för regnet, som här och där, slog in genom det primitiva taket.
Väggarna i denna del av salen voro, så långt upphöjningen räckte, klädda med bonader eller draperier, och på golvet låg en matta. Dessa vävnader voro prydda med svaga försök till broderi eller tapisseriarbete i lysande eller snarare bondgranna färger. Över det lägre bordet var, såsom vi sett, intet undertak, de grovrappade väggarna voro nakna, och jordgolvet saknade matta, bordskivan var utan duk, och grova, massiva bänkar utgjorde sittplatserna.
Mitt för det övre bordet stodo två stolar, som voro högre än de andra. De voro avsedda för husbonden och husfrun, vilka där sutto som värdfolk och skötte de plikter, som förskaffat dem den saxiska hederstiteln »brödutdelare».
Till vardera av dessa stolar hörde en konstrikt snidad och med elfenben inlagd pall, som det ej fanns någon motsvarighet till vid de andra platserna. På ett av sätena satt nu Cedric, vilken, ehuru till rangen blott en tan, eller, som normanderna kallade honom, en franklin, då aftonmåltiden dröjde, erfor en retlig otålighet, som skulle anstått en — modern eller forntida — ålderman.
Det framgick i själva verket av denne lantlige tans yttre, att han var en rättfram, men häftig och lättuppbrusande natur. Han var ej över medellängd, men bredaxlad, långarmad och kraftigt byggd, och det syntes på honom, att han var van vid krigets och jaktens strapatser. Hans ansikte var brett med blå ögon, öppna och frimodiga drag och vackra tänder, och han hade ett välformat huvud. Hela hans utseende vittnade om denna godmodighet, som ofta är förenad med ett häftigt och uppbrusande lynne. Stolthet och avundsamhet lästes i hans blick, ty han hade hela sitt liv kämpat för rättigheter, som ständigt voro utsatta för övergrepp, och mannens hurtiga, livliga och beslutsamma kynne hade genom omständigheternas krav jämt och samt fått vara på sin vakt. Hans långa, gula hår var benat mitt i pannan och flöt på båda sidor ned över hans axlar; det visade föga benägenhet att gråna, ehuru Cedric närmade sig sextiotalet.
Hans dräkt var en grön rock med uppslag av gråverk vid halsen och på ärmarna. Detta plagg hängde oknäppt över en tätt åtsittande livklädnad av scharlakan. Hans byxor voro av samma tyg, men de räckte ej alldeles ned till knäet, som satt bart. På fötterna bar han sandaler av samma fason som böndernas, men av finare läder och framtill försedda med guldspännen. Han hade armband av guld och kring halsen en tjock kedja av samma dyrbara metall. Kring livet hade han ett rikt prytt bälte, i vilket satt ett kort, rakt, tveeggat svärd med vass spets, så anbragt, att det hängde nästan lodrätt vid hans sida. Bakom hans plats hängde en pälsfodrad scharlakanskappa och en rikt broderad mössa av samma tyg, vilka fullständigade den rike godsägarens dräkt, när han gick ut. Bakom hans stol stod också ett kort vildsvinsspjut med bred och blank stålspets, vilket, då han vandrade i skogen, begagnades som stav eller vapen, allt efter som det bar sig.
Åtskilliga tjänare, vilkas dräkter varierade mellan husbondens prakt och Gurth svinherdes grova och tarvliga utstyrsel, gåvo akt på den förnäme saxarens min och avvaktade hans befallningar. Ett par tjänare av högre rang stodo bakom sin herre uppe i salen, de övriga uppehöllo sig i den nedre delen av rummet. Där funnos även underlydande av annat slag, två eller tre stora, långhåriga vinthundar, som då för tiden användes vid hjort- och vargjakt, lika många spårhundar med tjocka halsar, stora huvuden och långa öron och ett par mindre hundar av det slag, som nu kallas taxar. Dessa väntade med otålighet på aftonmåltiden, men med den för deras ras utmärkande förmågan att draga slutsatser av ansiktsuttrycket aktade de sig för att störa sin husbondes misslynta tystnad, sannolikt av respekt för en liten vit käpp, som Cedric hade liggande bredvid sin trätallrik för att därmed hålla sina fyrbenta underhavande på tillbörligt avstånd. Endast en gammal hemsk varghund hade med ett långvarigt gunstlingskaps rätt lagt sig alldeles i närheten av högsätet och dristade då och då försöka göra sig påmint genom att lägga sitt stora, lurviga huvud i sin herres knä eller sticka sin nos in i hans
