hand. Till och med denne avvisades med ett barskt: »Kusch, Balder, kusch! Jag är inte upplagd för lek i kväll.»
Cedric var i själva verket, som nämnt, icke vid särdeles gott lynne. Lady Rowena, som varit och hört en aftonmässa i en avlägsen kyrka, hade nyss kommit genomvåt hem och höll nu på att byta om kläder. Ännu hade inte försports om Gurth och hans svinhjord, som länge sedan hade bort vara hemdriven från skogen, och så stor osäkerhet rådde då för tiden, att man mycket väl kunde förmoda, antingen att stigmännen, av vilka den närbelägna skogen vimlade, lagt beslag på hjorden eller att den blivit annekterad av någon av traktens baroner, som i medvetande om sin makt satte sig över lagarna om äganderätten. Saken hade sin betydelse, ty en stor del av de saxiska godsägarnas välstånd utgjordes av de talrika svinhjordarna; i synnerhet var så förhållandet i skogstrakterna, där svin lätt funno föda.
Den saxiske tanen var orolig för detta, men han längtade också otåligt efter sin favoritnarr Wamba, vars infall, om icke alltid så blixtrande, dock voro en krydda till hans aftonmåltid och till de djupa klunkar öl och vin, varav han plägade låta den åtföljas. Till allt detta kom, att Cedric icke smakat en bit mat sedan klockan tolv och att den vanliga timmen för hans aftonmåltid längesedan var förbi, en orsak till retlighet i lynnet, som i alla tider kunnat iakttagas hos lantjunkare. Hans misshag tog sig uttryck i avbrutna satser, som han dels mumlade för sig själv, dels riktade till de kringstående tjänarna och i all synnerhet till sin munskänk, vilken som ett lugnande medel då och då räckte honom en silverbägare fylld med vin.
»Varför kommer nu inte lady Rowena?»
»Hon håller bara på att sätta upp sitt hår», svarade en av tärnorna med den självsäkra ton vi känna från den moderna kammarjungfruns sätt att svara herrn i huset. »Du vill säkert icke, att hon skall gå till bords som hon kommer från vägen, och ingen stolts jungfru i trakten kläder sig raskare än min matmor.»
Detta obestridliga skäl föranledde saxaren att frammumla ett medgivande »hm» och att sedan tillägga:
»Jag önskar bara hon måtte välja vackrare väder, när hon härnäst begiver sig till Sankt Johannes kyrka. Men vad alla djävlars namn», fortfor han, vändande sig till munskänken och höjande rösten, liksom belåten att ha funnit ett ofarligt avlopp för sin förtrytelse, »vad i alla djävlars namn tar Gurth sig för, som inte kommer hem? Vi få väl höra, att något är på tok med svinen, kan jag tro. Gurth har alltid varit en trogen och omtänksam träl, och jag hade ämnat honom till någonting bättre med tiden.»
Oswald munskänk anmärkte ödmjukt, att det knappt var en timme sedan aftonklockan ringde — en olyckligt vald ursäkt, som bragte ett för saxiska öron ömtåligt ämne på tal.
»Må den lede», utropade Cedric, »ta både aftonklockan och den tyranniske bastard, som hittade på den, och den hjärtlöse slav, som med saxisk tunga nämner den för saxiska öron! Aftonklockan», fortfor han, »som tvingar hederligt folk att släcka sina ljus, så att tjuvar och rövare skola få fritt spel i mörkret! Aftonklockan, ja! Den förstå Reginald Front de Bœuf och Philip de Malvoisin att begagna sig av lika bra som Wilhelm Bastarden själv eller de andra normandiska äventyrarna från Hastings. Jag får väl snart höra, att min svinhjord blivit bortförd för att från hungersnöden rädda de glupska banditer, som de ej kunna underhålla annat än genom stöld och röveri. Min trogne slav är mördad och min rättmätiga tillhörighet bortrövad, och Wamba — var är Wamba? Sade inte någon, att han följt med Gurth?»
Oswald bekräftade detta.
»Jaså. Ja visst. Det blir bättre och bättre! Även den saxiske narren föres bort för att tjäna en normandisk herre! Narrar äro vi i sanning alla, som tjäna dem, och det är rätt åt oss att vi äro föremål för deras hån och åtlöje. Men jag skall utkräva hämnd», tillade han, sprang upp från sin stol, förgrymmad över den förmodade kränkningen, och grep sitt vildsvinsspjut, »jag skall klaga inför Stora rådet. Jag har vänner och anhängare. Man mot man skall jag utmana normanderna. Låt dem komma i sina harnesk och pansar och allt vad som kan göra fegheten modig. Jag har sänt ett sådant här spjut genom starkare skydd än tre av deras stridssköldar! De tro kanhända jag är gammal, men de skola finna, att fast jag är ensam och barnlös, flyter dock Herewards blod i mina ådror. — Ack, Wilfred, Wilfred!» utbrast han i lägre ton, »kunde du blott behärskat din vanvettiga lidelse, så skulle ej din fader på sin ålderdom blivit
