Sida:Ivanhoe 1912 del 1.djvu/20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

lämnad lik en enslig ek, som breder ut sina årbräckta, skyddslösa grenar mot stormens fulla anlopp!»

Denna betraktelse tycktes dämpa hans uppretade känslor till ett stilla vemod. Han ställde tillbaka kastspjutet, satte sig åter vid bordet och tycktes försjunken i dystra funderingar.

Ur dessa väcktes han plötsligt av en hornsignal, besvarad med högljutt tjut och skall av alla hundarna i salen och av ett trettiotal andra, som voro inhysta i andra delar av huset. Den vita käppens och tjänarnas förenade ansträngningar lyckades bringa detta hundlarm till tystnad.

»Till porten, era drumlar!» sade saxaren hastigt, sedan oväsendet lagt sig så mycket, att tjänarna kunde höra hans röst. »Hör efter, vad det där hornet har för nytt att förkunna. Det är väl frågan om något rofferi, som begåtts på mina ägor.»

Om ett par minuter återkom en väktare och anmälde, att priorn Aymer av Jorvaulx och den ädle riddaren Brian de Bois-Guilbert av den tappra och vördnadsvärda tempelherreorden jämte ett mindre följe anhöllo om gästfrihet och härbärge över natten; de voro på väg till ett tornerspel, som på andra dagen därefter skulle hållas vid Ashby-de-la-Zouche.

»Aymer? Prior Aymer? Brian de Bois-Guilbert?» mumlade Cedric. »Normander båda två. Men normand eller saxare, ingen får ha något att klaga på Rotherwoods gästfrihet. De äro välkomna, eftersom de funnit för gott att stanna över här — ännu hellre skulle jag dock sett, att de fortsatt sin väg. Men det vore ovärdigt att knota över en natts härbärge och en aftonmåltid. Som gäster måste väl även normander lägga band på sin oförsynthet. — Gå, Hundebert», fortfor han till en sorts hovmästare, som stod bakom honom med en vit stav, »tag med dig sex av tjänarna och visa de främmande vägen till gästrummen! Se efter deras hästar och mulåsnor och låt deras följeslagare icke sakna något! Låt dem få torra kläder, om de behöva, och brasor och tvättvatten och vin och öl! Säg till kockarna, att de öka ut vår aftonmåltid med vad som i hast kan anskaffas och att det kommer på bordet, när främlingarna äro färdiga! Säg våra gäster, Hundebert, att Cedric skulle själv hälsa dem välkommen, om han icke vore bunden av ett löfte att ej gå längre än tre steg från högsätet i sin sal för att mottaga någon, som icke är av saxiskt kungablod! Gå och se till, att de bli väl betjänade, så att de icke i sitt högmod säga, att den saxiske bondlurken är både fattig och snål!»

Hovmästaren avlägsnade sig med flera tjänare för att utföra sin husbondes befallningar.

»Prior Aymer!» sade Cedric åter och såg på Oswald. »Är inte han bror till Giles de Mauleverer, som nu är herre till Middleham?»

Oswald bejakade detta med en vördnadsfull bugning.

»Hans bror har tillvällat sig och innehar det arv, som tillkommer en bättre släkt, Ulfgars av Middleham. Men vilken normandisk herre gör ej på samma sätt? Priorn skall vara en fördomsfri och gladlynt präst, som tycker mer om vinbägaren och jakthornet än korklockan och mässboken. Gott, låt honom komma. Han skall vara välkommen. Hur sade du tempelherren hette?»

»Brian de Bois-Guilbert.»

»Bois-Guilbert», sade Cedric, alltjämt i samma allvarliga, en smula viktiga ton, som han fått av att ständigt umgås med tjänare; det var, som om han talat för sig själv mer än till sin omgivning — »Bois-Guilbert? Det namnet är vida beryktat både för ont och gott. Det säges, att han är tapper som de tappraste av hans orden, men fläckad av tempelriddarnas vanliga laster, högfärd, övermod, grymhet och vällust, en hårdhjärtad man, som icke fruktar något varken på jorden eller i himlen. Så säga de få krigare, som återvänt från Palestina. Nå, det är ju blott för en natt. Han må vara välkommen, även han! — Oswald, slå upp det äldsta vinfatet, sätt fram det bästa mjödet, det starkaste ölet, den mest fräsande cidern, fyll de största hornen! Tempelherrar och abboter tycka om goda viner och rågade mått. Elgitha, säg lady Rowena, att vi icke vänta henne till bords i afton, så framt hon icke särskilt så önskar.»

»Det önskar hon nog särskilt», svarade Elgitha genast, »ty hon vill alltid gärna höra de senaste nyheterna från Palestina.»

Cedric kastade en vredgad blick på den frispråkiga tärnan, men Rowena och allt som hörde henne till hade en privilegierad ställning och var i skydd för hans vrede. Han svarade blott:

»Tyst, flicka, du pratar mer än tillbörligt är. Framför min hälsning till din matmor, så får hon sedan göra som hon