vill. Här åtminstone härskar Alfreds avkomlig ännu som furstinna.»
Elgitha lämnade rummet.
»Palestina!» upprepade saxaren. »Palestina! Hur många lyssna icke med öppna öron till de berättelser, som tygellösa korsfarare eller skenheliga pilgrimer komma med från olyckslandet! Jag kunde också vilja fråga, kunde också vilja lyssna med klappande hjärta till de fabler, som listiga landsstyrkare hitta på för att tillnarra sig vår gästfrihet — men nej. Den son, som visat mig olydnad, är ej längre min, och jag skall ej bekymra mig mer om honom än om den uslaste bland alla de otaliga, som prydda med korsets tecken hängiva sig åt utsvävningar och blodsdåd och sedan kalla det att göra Guds vilja.»
Han rynkade pannan och såg ned i golvet. När han åter höjde sin blick, uppslogos dörrarna nere i salen på vid gavel, och företrädda av hovmästaren med sin stav och fyra fackelbärande tjänare, inträdde aftonens gäster.
IV.
I CEDRICS SAL
Därpå de slaktade frodiga får och de vackraste getter,
slaktade späckiga svin och tillika en kviga ur hjorden.
Innanmätet blev stekt och fördelat av några, och andra
blandade bålarna till, och pokalerna ställde Eumaios
fram — — — — — — — — — —
— — — Telemachos gav åt Ulysses
nederst vid tröskelstenen hans plats i den ståtliga salen,
sättande fram den enklaste stol och ett bord av de minsta.
Odysséen (Lagerlöf.)
Priorn Aymer hade begagnat sig av tillfället att utbyta sin ridkostym mot en dräkt av ännu dyrbarare material, över vilken han bar en konstfullt utsydd kåpa. Utom den massiva signetring av guld, som betecknade hans andliga värdighet, hade han tvärt emot klosterregeln fingrarna fulla med juvelringar, hans sandaler voro av det finaste, från Spanien importerade läder, hans skägg var klippt så kort som möjligtvis var tillåtet, och den rakade hjässan doldes av en rikt broderad scharlakansmössa.
Tempelherrens utseende var också förändrat. Hans dräkt var väl icke så full av sirater, men lika dyrbar och hans utseende var vida mera imponerande än hans följeslagares. Han hade utbytt sin pansarskjorta mot en undre livklädnad av mörkt purpurfärgat siden, kantad med pälsverk, och över denna föll hans långa, bländvita mantel i rika veck. Hans ordens åttauddiga kors var anbragt i svart sammet på hans skuldra. Den höga mössan betäckte ej längre hans panna, som blott beskuggades av ett kort och tjockt, krusigt hår av korpsvart färg, som svarade mot hans ovanligt mörka hy. Ingenting kunde varit mera behagfullt majestätiskt än hans hållning och sätt, om de blott icke varit präglade av en starkt framträdande högdragenhet, lätt förvärvad vid utövandet av en oinskränkt myndighet.
Dessa båda värdiga herrar åtföljdes av var sina tjänare och på mera vördnadsfullt avstånd av vägvisaren, vars yttre icke företedde något anmärkningsvärt annat än den vanliga pilgrimsdräkten. En kappa eller mantel av grovt, svart ylletyg omgav honom helt och hållet. Den var till formen ungefär som en modern husarkappa. Grova, med läderremmar försedda sandaler på de bara fötterna, en bredskyggig hatt, prydd med snäckskal och en lång, järnskodd stav, vid vars övre ända en palmkvist var fäst, fulländade pilgrimens utrustning. Han följde blygsamt efter de sist inträdande, och när han såg, att Cedrics tjänare och gästernas följe knappt fingo rum vid det lägre bordet, smög han sig bort till en bänk, som stod bredvid och nästan under en av de stora spisarna, och där tycktes han sysselsatt med att torka sina kläder, tills det kunde bliva någon plats ledig vid bordet eller hovmästaren vore nog vänlig att förse honom med något till livs på den avskilda plats han valt sig.
Det var med värdig och hövisk min Cedric reste sig för att mottaga sina gäster. Han gick ned från den förut beskrivna upphöjningen i salen, tog tre steg emot dem och väntade sedan, att de skulle närma sig.
»Jag är ledsen, vördige prior», sade han, »att mitt löfte
