gula silkesturban passade väl till den mörka hyn. Hennes ögons glans, ögonbrynens stolta bågar, den vackra romerska näsan, de pärlvita tänderna och de svarta lockarna, vilka föllo ned över vad den dyrbara, blommiga persiska sidenklänningen lämnade obetäckt av hennes tjusande hals och barm — allt detta utgjorde en så älsklig bild, att hon ingalunda stod tillbaka för de skönaste av de unga flickor, som omgåvo henne. Det är sant, att de tre översta av de pärlbesatta guldspännen, som sammanhöllo hennes dräkt, lämnats oknäppta för värmens skull, vilket i någon mån vidgade den antydda utsikten. Ett diamanthalsband med stenar av oskattbart värde blev också härigenom mera synligt. En strutsplym, fäst i turbaner medels en briljantagraff, var en ytterligare prydnad för den sköna judinnan, som hånades och begabbades av de stolta damer på läktarna, vilka dock i hemlighet avundades henne.
»Vid Abrahams flintskalliga hjässa», sade prins Johan, »den där judinnan måste vara en sannskyldig avbild av den skönhet, som förvred huvudet på den visaste av konungar! Vad säger du, prior Aymer? Vid denne vise konungs tempel, som vår visare broder Rickard icke kunnat återtaga — jag tror hon är själva bruden i Höga visan!»
»En ros i Saron och en lilja i dalen», svarade priorn i näston, »men ers nåd bör ihågkomma, att hon dock endast är en judinna.»
»Och se där», fortfor prinsen, som ej ens vårdade sig om att svara, »där har jag min orätta Mammon också, markisen av de gyllene markerna, tvistande om plats med fattiga skåpråttor, vilkas trådslitna rockar inte ha en vitten i sina fickor att hålla fan på avstånd med. Vid den helige Markus’ lekamen skall icke min lånfurste och hans vackra judinna få plats på läktaren! Vem är hon, Isak, din hustru eller din dotter, denna österländska houri, som du håller fast under din arm, som vore det ditt penningskrin?»
»Min dotter Rebecka, eders nåd», svarade Isak med en djup bugning, ej det minsta förvirrad av prinsens hälsning, vilken dock låg minst lika mycket hån som artighet.
»Desto bättre för dig», sade Johan med ett skallande skratt, i vilket hans muntra följeslagare underdånigast instämde. »Men dotter eller hustru bör hon dock hava en plats efter sin skönhet och dina förtjänster. — Vad är det för några som sitta där uppe?» fortfor han och tittade uppåt läktaren. »Saxiska bondlurkar sitta där och vräka sig. De få maka ihop sig och giva plats åt min ockrareprins och hans sköna dotter. Jag skall låta de drumlarna veta, att de måste dela de främsta platserna i synagogan med dem som synagogan rätteligen tillhör.»
De, till vilka dessa förolämpande och ohövliga ord riktades, voro Cedric saxare och hans bundsförvant och släkting Athelstane av Coningsburgh, en man, som på grund av sin härkomst från de sista saxiska monarkerna hölls i högsta vördnad av alla saxare i norra England. Men Athelstane hade med denna gamla konungaätts blod ärft många av dess svagheter. Han såg bra ut, var stark och grovlemmad och just nu i sina bästa år, men han var själlös i sitt uttryck, slö i blicken, tungsint, slapp och trög i allt vad han företog och så långsam i sitt beslut, att ett av hans förfäders öknamn blivit honom tillagt och han allmänt kallades Athelstane den Senfärdige. Hans vänner, och han hade många, vilka i likhet med Cedric voro honom lidelsefullt tillgivna, försäkrade, att detta tröga lynne icke härledde sig från brist på mod, utan endast från brist på beslutsamhet. Andra påstodo, att hans medfödda benägenhet för starka drycker hade omtöcknat hans själsförmögenheter, vilka aldrig varit synnerligen framstående, och att det passiva mod och den beskedliga godsinthet, som blivit kvar, endast voro dräggen av en karaktär, som kanske kunnat tillvinna sig lovord, men vars alla värdefulla beståndsdelar gått förlorade genom långvariga och råa utsvävningar.
Det var till denne man, som prinsen riktade sin brutala befallning att lämna plats åt Isak och Rebecka. Ytterst bestört över en befallning som tidens seder och tänkesätt gjorde så djupt förolämpande, obenägen att lyda och dock oviss om sättet att göra motstånd, satte Athelstane endast sin naturliga tröghet mot Johans vilja. Utan att röra sig ur stället eller göra den minsta min av att lyda slog han upp sina stora, grå ögon och stirrade på prinsen med en häpenhet, som verkade ytterst löjlig. Men den häftige Johan såg icke saken från den komiska sidan.
»Det saxiska svinet», sade han, »antingen sover eller bryr sig inte om, vad jag säger. Stick honom med din lans, De Bracy», vände han sig till en riddare, som red bredvid honom och var anförare för en trupp kondottieri, d. v. s. legosoldater som icke tillhörde någon särskild nation, men tjänade den
