förste bäste, som betalade dem väl. Det blev ett sorl till och med bland prins Johans följe, men De Bracy, vars ställning befriade honom från alla betänkligheter, utsträckte sin långa lans mot läktaren och skulle hava utfört prinsens befallning, innan Athelstane den Senfärdige hämtat sig så mycket, att han kunde draga sig undan vapnet, om icke Cedric, lika snabb som hans följeslagare var långsam, med blixtens hastighet dragit det korta svärd, han bar, och med ett enda hugg skilt lansspetsen ifrån skaftet. Prins Johan blev eldröd i ansiktet. Han svor en av sina grövsta eder och stod i begrepp att uttala någon häftig hotelse, då han avhölls därifrån dels av sina egna följeslagare, som samlade sig omkring honom och besvuro honom att vara lugn, dels av ett samfällt rop från folkmassan, som uttryckte sitt högljudda gillande av Cedrics behjärtade handling. Prinsen kastade vredgade blickar åt alla håll, liksom sökte han ett lätt och ofarligt offer, och då han råkade möta en fast blick från den redan omnämnde bågskytten, som tycktes fortfara att giva sitt bifall tillkänna trots prinsens hotfulla uppsyn, frågade han honom, varför han skrek så där.
»Jag jublar alltid», sade bonden, »när jag ser ett lyckat skott eller ett tappert svärdslag.»
»Säger du det?» svarade prinsen. »Då kan du väl skjuta själv, kan jag tro?»
»Vanliga jägaremål kan jag träffa på vanliga jägarehåll», svarade bonden.
»Och Wat Tyrrels mål på hundra yard», sade en röst bakom dem, men varifrån den kom, kunde ingen urskilja.
Denna hänsyftning på Vilhelm den rödhåriges öde på en gång uppretade och oroade prins Johan. Han åtnöjde sig emellertid med att, pekande på bonden, befalla de soldater, som stodo uppställda kring tornerplatsen, att »hålla ett öga på skrävlaren».
»Vid den heliga Griselda», tillade han, »vi skola se, hur skicklig den är, som är så redo att skänka sitt bifall åt andras bedrifter.»
»Jag skall icke undandraga mig provet», sade bonden med det lugn, som utmärkte hela hans uppträdande.
»Stig nu emellertid upp, era saxiska lymlar», sade den häftige prinsen, »ty, vid Gud, eftersom jag sagt det, skall juden sitta bland er.»
»Nej, för ingen del, ers nåd, det tillkommer icke sådana som oss att sitta bland landets herrar», sade juden, vars ärelystnad visserligen hade förlett honom att tvista om företrädet med Montdidierernas avsigkomne och fattige ättling, men ingalunda sträckte sig ända till att förmå honom göra intrång på de rika saxarnas företrädesrättigheter.
»Upp med dig, otrogne hund, när jag befaller dig», sade prins Johan, »annars låter jag flå av dig din svarta hud och garva den till seltyg.»
Så kraftigt uppmanad, började juden stiga uppför den branta och smala trappa, som ledde till läktaren.
»Jag vill se», sade prinsen, »vem som vågar hindra honom. Och han spände ögonen i Cedric, som såg ut, som om han tänkte kasta juden på huvudet ned för trappan.
Katastrofen förekoms av narren Wamba, som sprang emellan sin herre och Isak och till svar på prinsens utmaning skrek: »Det gör jag!» och i detsamma höll fram mitt för näsan på juden ett stycke fläsk, som han dragit fram under sin kappa och varmed han utan tvivel försett sig för den händelse torneringen skulle räcka längre än det stod i hans förmåga att vara utan mat. När juden fann det som var hans stams avsky mitt för sin näsa och narren på samma gång svängde sitt träsvärd över hans huvud, ryggade han tillbaka, förlorade fotfästet och rullade ned för trappan, till stor förnöjelse för åskådarna, som utbrusto i ett skallande skratt, vari prins Johan och hans följe icke kunde låta bli att instämma.
»Tilldela mig priset, kusin prins», sade Wamba. »Jag har besegrat min fiende i ärlig strid med svärd och sköld», tillade han, svängande fläskbiten i den ena handen och träsvärdet i den andra.
»Vem och vad är du, ädle kämpe?» sade Johan, alltjämt skrattande.
»En narr i kraft av min börd», svarade gycklaren. »Jag är Wamba, son till Vettlös, som var son till Fårskalle, som var son till en ålderman.»
»Giv juden plats på nedersta bänken», sade prins Johan, måhända ganska glad att hava funnit en anledning att avstå från sin ursprungliga avsikt. »Det är icke tillbörligt att sätta den besegrade bredvid segraren.»
»Skälmen över narren vore värre», svarade Wamba, »och juden över fläskskinkan värst av allt.»
