Sida:Ivanhoe 1912 del 1.djvu/40

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

»Stor tack, min vän!» utropade prins Johan. »Du behagar mig. — Hör du, Isak, låna mig en handfull byzantiner.»

Medan juden, häpen över denna begäran, rädd att avslå och obenägen att efterkomma den, trevade i den skinnpåse, som hängde vid hans gördel, och kanske sökte göra klart för sig, huru få mynt som kunde gälla för en handfull, böjde prinsen sig ned från sin spanska häst och gjorde slut på Isaks tvekan genom att rycka till sig hans penningpung. Han kastade till Wamba ett par av de guldstycken, den innehöll, och red vidare runt om tornerplatsen, lämnande juden åt de kringståendes löje och själv skördande lika mycket bifall av åskådarna, som om han utfört någon hedersam och ärofull handling.



VIII.
DEN ARVLÖSE RIDDAREN


Utmanarn nu med trots trumpeten tar
Och blåser. Den utmanade ger svar,
Så att i skog och berg genljuder hans fanfar.
Visiren slutas, bägge lansen fälla,
Hjälm eller hjälmkam deras anfall gälla.
De spränga mot varann i sporrsträck vilt,
Och hastigt minskas sträckan som dem skilt.

Palamon och Arcile.

Mitt under sin ritt stannade prins Johan plötsligt, och vändande sig till priorn av Jorvaulx förklarade han, att det viktigaste för dagen hade blivit glömt.

»Vid min salighet», sade han, »vi hava förgätit, herr prior, att utnämna kärlekens och skönhetens drottning, av vars vita hand segerpriset skall utdelas. För min del är jag fördomsfri i min uppfattning och drager mig icke för att rösta på den svartögda Rebecka.»

»Heliga jungfru», svarade priorn och himlade sig i förfäran, »en judinna! Då skulle vi förtjäna att bliva stenade och utdrivna från tornerplatsen, och jag är ännu icke nog gammal för att bliva martyr. För övrigt svär jag vid mitt skyddshelgon, att hon alls icke kan jämföras med den sköna saxiskan Rowena.»

»Saxare eller jude», svarade prinsen, »saxare eller jude, hund eller svin, vad gör det? Låt oss taga Rebecka, säger jag, vore det också endast för att förödmjuka de saxiska drumlarna.»

»Detta går för långt, herre», sade De Bracy. »Ingen riddare här kommer att taga i en lans, om en sådan förolämpning utslungas.»

»Det är en rent lättsinnig förolämpning», sade en av de äldsta och anseddaste i prins Johans följe, Valdemar Fitzurse, »och om ers nåd sätter den i verket, kommer den att visa sig ödesdiger för era planer.»

»Jag har antagit er, min herre», sade Johan och drog stramt åt sig tyglarna, »till min följeslagare men icke till min rådgivare.»

»De som följa eders nåd», sade Valdemar med låg röst, »förvärva rätten att vara rådgivare, ty eders nåds fördel och säkerhet äro även deras.»

Av den ton, i vilken dessa ord sades, insåg Johan nödvändigheten att giva efter.

»Jag bara skämtade», sade han, »och ni äro som huggormar över mig! Nämn vem ni vill, i djävulens namn, så bli ni väl belåtna sedan.»

»Nej, nej», sade De Bracy, »låt drottningens tron stå obesatt, tills en segrare blivit utropad, och låt honom sedan utse den dam, av vilken den skall intagas. Det kommer att förljuva hans triumf och lära de sköna damerna att uppskatta tappra riddare, som kunna skänka sådana utmärkelser.»

»Om Brian de Bois-Guilbert vinner priset», sade priorn, »vill jag hålla vad om min rosenkrans, att jag kan säga, vem som blir kärlekens och skönhetens drottning.»

»Bois-Guilbert», svarade De Bracy, »är en god lans, men det finns andra här, herr prior, som icke skola frukta att möta honom.»

»Tyst, mina herrar», sade Valdemar, »och låt prinsen intaga sin plats. Både riddare och åskådare äro otåliga. Det är redan sent och verkligen på tiden, att tornerspelet börjar.»

Prins Johan var visserligen ännu icke konung, men hade dock i Valdemar Fitzurse en minister, som, då han tjänade sin herre, alltid måste göra det på sitt eget sätt. Prinsen gav