emellertid efter, ehuru han eljest just var sådan, att han hakade upp sig på småsaker. Omgiven av sitt följe intog han tronen och gav härolderna tecken att uppläsa de bestämmelser, som skulle gälla vid torneringen. Dessa voro i korthet följande.
- De fem utmanarna skulle bryta lans med vem som anmälde sig.
- Varje riddare, som önskade strida, kunde, om han så ville, utvälja en särskild motståndare bland utmanarna genom att med sin lans vidröra dennes sköld. Om han gjorde det med lansskaftet, skulle sammandrabbningen ske med s. k. artighetsvapen, d. v. s. lansar, vilka i spetsen voro försedda med en rund, flat träskiva, så att ingen annan fara var för handen än den som kunde uppstå genom hästarnas och ryttarnas sammanstötning. Men om skölden vidrördes med den skarpa lansspetsen, betydde detta att striden skulle vara à outrance, d. v. s. riddarna skulle strida med skarpa vapen som i verklig strid.
- Sedan de närvarande riddarna hade uppfyllt sitt åtagande genom att bryta fem lansar var, skulle prinsen tillkännagiva, vem som var segrare i första dagens tornering. Denne skulle som pris erhålla en stridshäst av utsökt skönhet och makalös styrka; utom denna belöning för sin tapperhet skulle han, förklarades det nu, få den särskilda äran att utse »kärlekens och skönhetens drottning», som hade att följande dag utdela segerpriset.
- Det tillkännagavs, att det dagen därpå skulle bliva en allmän tornering, i vilken alla närvarande riddare, som ville vinna berömmelse, ägde att deltaga, och delade i två flockar av lika storlek finge de manligen kämpa tills prins Johan gav tecken till stridens upphörande. Den utsedda skönhetsdrottningen skulle därpå kröna den riddare, som prinsen ansåg hava mest utmärkt sig denna andra dag, med en lagerkrans av guld. Med denna andra dag slutades tornerspelen, men dagen därefter skulle tävlingar i bågskjutning, tjurhetsning och andra folkliga förlustelser äga rum till mängdens förströelse.
På detta sätt sökte prins Johan lägga grunden till en popularitet, som han ständigt undergrävde genom obetänksamma angrepp på folkets känslor och fördomar.
Slutligen öppnades portarna, och fem genom lottkastning utsedda riddare redo långsamt in på valplatsen. En red i spetsen och de andra fyra följde två och två. Alla voro i lysande rustningar. De tyglade med stark hand sina eldiga springare och tvungo dem att gå långsamt för att få tillfälle visa både sin vackra gång och sina ryttares skicklighet. Just som den lilla kavalkaden red inom skrankorna, hördes en vild, barbarisk musik bakom utmanarnas tält, där musikanterna voro dolda. Det var en österländsk musik, som kommit från det heliga landet, och dessa cymbaler och klockor tycktes på samma gång välkomna och utmana riddarna, då de redo fram. I den otaliga åskådareskarans åsyn redo de fem riddarna upp på den platå, där utmanarnas tält stodo, och spridande sig vidrörde var och en med skaftet av sin lans helt lätt den motståndares sköld, med vilken han önskade mäta sig. De lägre klasserna av åskådare, ja många även bland de förnämare och det påstås till och med åtskilliga av damerna kände sig ganska besvikna, då kämparna valde artighetsvapen. Ty samma sorts människor, som i våra dagar högljuddast applådera de hemskaste tragedierna, voro då för tiden desto mera roade av en tornering, ju större den fara var, för vilken de stridande blottställde sig.
Sedan de fem riddarna tillkännagivit sin mera fredliga avsikt, återvände de till bortersta delen av tornerplatsen, där de ordnade sig i ett led, medan utmanarna skyndade ut från sina tält, stego till häst och, anförda av Brian de Bois-Guilbert, redo ned från platån och fattade posto var och en framför den riddare, som vidrört hans sköld.
Vid en fanfar av klarinetter och trumpeter sprängde de stridande i full galopp emot varandra, och så stor var utmanarnas skicklighet eller tur, att de som redo mot Bois-Guilbert, Malvoisin och Front-de-Bœuf kastades till marken. Grantmesnils motståndare riktade icke sin lansspets rakt mot sin fiendes hjälmkam eller sköld, utan stötte så mycket åt sidan, att han avbröt sitt vapen mot motståndaren, något som ansågs mera vanhederligt än att bliva kastad ur sadeln; det senare kunde nämligen ske genom en olyckshändelse, men det förra ådagalade otillräckligt herravälde över vapnet och hästen. Den femte riddaren var den ende, som upprätthöll sitt partis ära. Både han och johanniterriddaren splittrade sina lansar utan fördel å någondera sidan.
