Sida:Ivanhoe 1912 del 1.djvu/42

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Mängdens tjut, häroldernas rop och trumpeternas smattrande tillkännagåvo segrarnas triumf och de besegrades nederlag. De förra återvände till sina tält, de senare restes upp så gott de kunde och förfogade sig med blygsel och smälek utom skrankorna för att med sina besegrare överenskomma om återköp av sina vapen och hästar, vilka de enligt tornerspelets lagar hade förverkat. Endast den femte riddaren kvardröjde nog länge på valplatsen för att hälsas av bifallet från åskådarna, bland vilka han, utan tvivel till sina kamraters ytterligare förödmjukelse, drog sig tillbaka.

En andra och tredje grupp av riddare uppträdde nu, och ehuru de hade växlande lycka, var dock överhanden avgjort på utmanarnas sida; icke en enda av dem kastades ur sadeln eller vek åt sidan vid anfallet, vilket däremot för varje sammandrabbning hände ett par av deras motståndare. Denna oavbrutna framgång syntes därför dämpa modet hos angriparna. I fjärde sammandrabbningen uppträdde endast tre riddare, och dessa undveko Bois-Guilberts och Front-de-Bœufs sköldar och nöjde sig med att utmana de tre andra riddarna, vilka icke visat alldeles samma styrka och skicklighet. Detta beräknande val förändrade dock icke stridslyckan. Utmanarna hade alltjämt framgång. En av deras motståndare kastades ur sadeln, och de båda andra misslyckades i stöten.

Efter denna fjärde sammandrabbning blev det ett längre uppehåll, och det såg icke ut, som om någon hade särskild lust att återupptaga striden. Det hördes ett mummel bland åskådarna, ty av utmanarna voro Malvoisin och Front-de-Bœuf mycket illa omtyckta för sina karaktärers skull, och de andra, utom Grantmesnil, voro såsom främlingar och utlänningar illa sedda.

Men hos ingen var det allmänna missnöjet så starkt som hos Cedric saxare, vilken i varje fördel, som vanns av de normandiska utmanarna, såg en ny triumf över Englands ära. Själv hade han icke uppfostrats till skicklighet i ridderliga idrotter, ehuru han med sina saxiska förfäders vapen vid många tillfällen visat sig som en tapper och modig krigare. Han tittade oroligt på Athelstane, som lärt den tidens vapenlek, liksom önskade han att denne skulle personligen göra något för att återvinna den seger, som höll på att övergå i tempelherrens och hans vapenbröders händer. Men ehuru både modig och stark var Athelstane alltför trög och föga ärelysten för att gripa till lansen, såsom Cedric tycktes vänta av honom.

»England har ingen lycka i dag, mylord», sade Cedric med eftertryck. »Är ni icke frestad att bryta en lans?»

»Jag skall göra det i morgon», svarade Athelstane, »i mêléen. Det är ej lönt att jag väpnar mig i dag.»

Det var två saker i detta svar, som misshagade Cedric. Han använde det normandiska ordet mêlée om den allmänna lansbrytningen, och han ådagalade en viss likgiltighet för sitt fosterlands ära. Men Cedric höll Athelstane i så stor vördnad att han ej tilltrodde sig att nagelfara hans bevekelsegrunder eller hans svaga sidor. Dessutom fick han ej tid att säga något, ty Wamba lade sig i samtalet.

»Det är förmer», sade han, »fastän just inte lättare, att vara den bäste bland hundra än den bäste av två.»

Athelstane fattade detta yttrande som en allvarligt menad artighet, men Cedric, som bättre förstod gycklarens mening, gav honom en sträng och hotfull blick, och det var kanske tur för Wamba att tid och omständigheter skyddade honom för kännbarare vedermälen av sin herres ovilja.

Det rådde fortfarande ett uppehåll i tornerspelet. Man hörde blott häroldernas rop: »Upp, ädle riddare, bryten en lans för edra damers kärlek! Fagra ögon skåda edra bragder!»

Även musiken lät då och då höra vilda, triumferande och utmanande fanfarer. Folket var missnöjt över att en fridag gick utan full valuta, och gamla riddare och adelsmän beklagade sig över det krigiska modets avtagande och talade om hur det gick till i deras ungdom. Men de kommo också överens om att landet nu icke frambragte damer av så oförliknelig skönhet, som man fick skåda vid tornerspelen i forna dagar. Prins Johan började med sin uppvaktning tala om den stundande banketten och om nödvändigheten att giva priset åt Brian de Bois-Guilbert, som med samma lans kastat tre riddare ur sadeln.

Slutligen, när utmanarnas saraceniska musik just låtit höra en av de långa och gälla fanfarer, varmed den tid efter annan brutit tornerplatsens tystnad, ljöd från norra ändan en ensam trumpet, som blåste en utmanande melodi. Allas ögon riktades mot den nye kämpe, som dessa ljud förkunnade, och portarna hade icke väl öppnats, förrän han red inom