Sida:Ivanhoe 1912 del 1.djvu/43

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

skrankorna. Så vitt man kunde döma om en i rustning klädd ung man, var den nyframträdande riddaren icke mycket över medellängd och tycktes ganska spensligt byggd. Hans rustning var av stål med rika guldinläggningar, och på sin sköld hade han en ung, med roten uppryckt ek, varunder stod det spanska ordet Desdichado, som betyder den arvlöse. Han red på en präktig svart häst, och när han red inom skrankorna, hälsade han behagfullt prinsen och damerna genom att sänka sin lans. Den skicklighet, varmed han styrde sin häst, och det ungdomliga behag han visade i hela sitt sätt, tillvunno honom åskådarskarans gunst, och några av det lägre folket tillropade honom:

»Rör vid Rolf de Viponts sköld — utmana johanniterriddaren, han är minst säker i sadeln, honom kan du lättast besegra!»

Riddaren red under dessa välmenta vinkar uppför den sluttande vägen till platån, och till allas förvåning styrde han sin häst rakt fram till mittältet och stötte sin vassa lansspets i Brian de Bois-Guilberts sköld, så att den klang. Alla häpnade över hans förmätenhet, men ingen i högre grad än den fruktade riddare, som han sålunda utmanat på liv och död och som, föga väntande sig något sådant, stod helt sorglös vid ingången till sitt tält.

»Har du biktat dig, broder?» sade tempelriddaren. »Och har du hört mässan i dag, efter du så övermodigt riskerar ditt unga liv?»

»Jag är mera redo att möta döden än du är», svarade den Arvlöse Riddaren, ty under detta namn hade främlingen låtit anteckna sig på listan.

»Intag då din plats inom skrankorna», sade Bois-Guilbert, »och kasta en sista blick på solen, ty i natt skall du sova i paradiset.»

»Stor tack för din artighet», svarade den Arvlöse Riddaren, »och till lön för den råder jag dig att taga en ny häst och en ny lans, ty du kommer på min ära att behöva båda.»

Efter dessa tillitsfulla ord strök han sin häst baklänges nedför sluttningen och tvingade honom på samma sätt baklänges över hela banan, tills han kom till norra ändan, där han stannade i väntan på sin motståndare. Detta prov på ridkonst tillvann honom än en gång mängdens bifall.

Brian de Bois-Guilbert var visserligen uppretad på sin motståndare för de försiktighetsmått han tillåtit sig anbefalla, men han försummade dock icke att iakttaga dem. Det gällde alltför mycket hans heder, för att han skulle uraktlåta några medel som kunde tillförsäkra honom seger över den förmätne motståndaren. Han utbytte sin häst mot en annan av beprövad styrka och spänstighet. Han utvalde sig en ny och seg lans, i fall den förras trä skulle tagit någon skada i de duster, den varit med om. Slutligen lade han bort sin sköld, som hade blivit en smula bucklig, och lät sina väpnare giva sig en annan. Den första hade blott burit hans ordens allmänna symbol, två riddare ridande på samma häst, vilket skulle antyda tempelherrarnas ursprungliga ödmjukhet och fattigdom, egenskaper vilka de sedan utbytt mot den högfärd och rikedom, som slutligen förorsakade deras ordens upplösning. Bois-Guilberts nya sköld framvisade en korp i full flykt, hållande i sina klor en dödskalle, och inskriften var: Gare le corbeau.

När de två kämparna stodo mitt emot varandra vid de båda ändarna av tornerbanan, var åskådarnas förväntan spänd till det högsta. Få tänkte sig möjligheten att sammanstötningen kunde sluta väl för den Arvlöse Riddaren, men hans mod och hans höviska skick tillförsäkrade honom allas välgångsönskningar.

Trumpeterna hade icke väl givit signalen, förrän de båda riddarna med blixtens hastighet satte av från sina utgångspunkter och drabbade samman mitt på banan med häftigheten av ett åskslag. Lansarna flögo i spillror ända upp till handtaget, och det tycktes först, som om båda riddarna hade fallit, ty av stöten hade bådas hästar ryggat baklänges på hasorna. De voro emellertid skickliga ryttare, och genom användning av tyglar och sporrar återvunno de snart herraväldet över sina hästar. Efter att hava ett ögonblick betraktat varandra med ögon som tycktes flamma eld genom hjälmvisiren, gjorde de båda helt om och redo tillbaka till utgångspunkten, där de fingo nya lansar av tjänarna.

Höga rop från åskådarna och viftningar med slöjor och näsdukar vittnade om det intresse man hyste för denna sammandrabbning, den mest jämspelta och den skickligast utförda som dittills förekommit. Men riddarna hade icke väl återtagit sina platser förrän bifallssorlet efterträddes av en tystnad, så djup att man tycktes vara rädd för att andas.