Sida:Ivanhoe 1912 del 1.djvu/44

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Efter några ögonblicks paus, för att de stridande och deras hästar skulle hinna hämta sig en smula, gav prins Johan med sin stav tecken åt trumpetaren att åter påblåsa striden. Kämparna lämnade ännu en gång sina positioner, sprängde mot varandra och möttes mitt på banan med samma hastighet, samma skicklighet och samma våldsamhet, men icke samma resultat som förra gången.

I denna andra sammandrabbning siktade tempelriddaren mot mitten av motståndarens sköld och stötte till med sådan kraft att han splittrade sin lans och den Arvlöse Riddaren vacklade till i sadeln. Denne åter hade först riktat sin lansspets mot Bois-Guilberts sköld, men nästan i sista ögonblicket ändrade han sig och riktade den mot hjälmen, ett mål som var mycket svårare att träffa, men som, om det träffades, gjorde stöten vida svårare att motstå. Han råkade mycket riktigt normandens hjälmvisir med sin lansspets. Men även nu visade tempelherren sig värdig sitt stora rykte, och hade icke hans sadelgjordar brustit, skulle han kanske icke ha kastats av. Som det nu var, rullade emellertid sadel, häst och ryttare på marken i ett moln av damm.

Att lösgöra sig från stigbyglarna och den fallna hästen var för tempelherren blott ett ögonblicks verk, och i vanvettigt raseri både över sin smälek och över de glädjerop, varmed hans nederlag hälsades av åskådarna, drog han sitt svärd och svängde det utmanande mot sin besegrare. Den Arvlöse Riddaren sprang av sin häst och drog även han sitt svärd, men då sporrade tornermarskalkarna sina hästar in emellan dem och erinrade dem om att torneringens lagar icke för tillfället tilläto en dylik strid.

»Jag hoppas vi skola mötas igen», sade tempelherren med en hatfull blick på sin motståndare, »där det icke finns några som kunna skilja oss åt.»

»Om vi icke göra det», sade den Arvlöse Riddaren, »så är felet icke mitt. Till fots eller häst, med lans, yxa eller svärd är jag redo att möta dig.»

Ännu flera och häftigare ord skulle säkert hava växlats, men marskalkarna korsade sina lansar emellan dem och tvingade dem att skiljas. Den Arvlöse Riddaren återvände till sin första ställning och Bois-Guilbert till sitt tält, där han djupt förtvivlad stannade under återstoden av dagen.

Utan att stiga av sin häst begärde segraren en bägare vin, och öppnande nedre delen av hjälmen förkunnade han att han drack den »för alla redliga engelska hjärtan och för de utländska tyrannernas fördrivande». Han befallde därefter sin trumpetare att blåsa en utmaning till de övriga riddarna och bad en härold tillkännagiva att han icke skulle göra något val utan var villig möta dem i den ordning det behagade dem att rida emot honom.

Den jättelike Front-de-Bœuf i sin svarta rustning var den förste som red in på banan. Han hade en vit sköld med ett svart tjurhuvud, som blivit nästan utplånat under de många hårda duster han varit med i, och den övermodiga inskriften var Cave, adsum (tag dig i akt, jag är här). Över denne kämpe vann den Arvlöse Riddaren en obetydlig, men bestämd fördel. Båda riddarna drabbade manligen samman, men Front-de-Bœuf, som vid sammanträffandet tappade en stigbygel, förklarades underlägsen.

Vid främlingens tredje sammanstötning, med sir Filip Malvoisin, hade han likaledes lycka. Han gav denne riddare en så kraftig stöt på hjälmen att stålskenorna brusto och Malvoisin, som räddades från att falla blott därigenom att hjälmen flög av, förklarades besegrad liksom hans vapenbröder.

I sin fjärde strid, med Grantmesnil, visade den Arvlöse Riddaren lika mycken höviskhet som han dittills ådagalagt mod och skicklighet. Grantmesnils häst, som var ung och yster, stegrade sig då han sprängde fram, och hindrade sin ryttare från att taga säkert sikte, men främlingen begagnade sig icke av den fördel, som denna tillfällighet gav honom, utan höjde sin lans och red förbi sin motståndare utan att röra honom, kastade om sin häst och red tillbaka till sin sida av banan, genom en härold erbjudande sin motståndare ny strid. Grantmesnil avböjde dock densamma, erkännande sig besegrad lika mycket genom sin motståndres höviskhet som genom hans skicklighet.

Rolf de Vipont blev den sista av främlingens triumfer. Han kastades till marken med sådan styrka att blodet forsade ur näsa och mun, och han bars sanslös bort ifrån tornerplatsen.