IX.
KÄRLEKENS OCH SKÖNHETENS DROTTNING
Liksom i skönhet främst hon måste kallas,
Var hennes prydnad ädlare än allas.
En drottnings glans åt hennes yttre skänkte
Den kronas guld, från hennes hjässa blänkte,
Och tecknet till den makt, hon hade, var
Den Agnus-Castus-kvist, i hand hon bar.
Blomman och bladet.
Vilhelm de Wyvil och Stefan de Martival, tornerspelets marskalkar, voro de första att lyckönska segraren. De bådo honom på samma gång låta snöra av sig hjälmen eller åtminstone lyfta sitt visir, innan de förde fram honom att ur prins Johans hand mottaga dagens pris. Den Arvlöse Riddaren avböjde med all ridderlig höviskhet deras framställning, förebärande att han av skäl som han angivit för härolderna vid inträdet på tornerbanan, denna gång icke kunde låta se sitt ansikte. Marskalkarna voro fullt tillfredsställda med detta svar, ty bland de många besynnerliga löften, varmed riddare under medeltiden plägade binda sig, var intet vanligare än det att förbliva inkognito under en viss tid eller tills någon särskild bragd blivit utförd. Marskalkarna forskade därför icke vidare i den hemlighet som omgav den Arvlöse Riddaren, utan meddelade prins Johan segrarens önskan att förbliva okänd och utbådo sig tillåtelse att få föra honom inför prinsen, så att han måtte få belöningen för sin tapperhet.
Johans nyfikenhet väcktes av den hemlighetsfullhet främlingen iakttog, och som han redan var missnöjd med utgången av torneringen, i vilken de av honom gynnade utmanarna blivit en efter en besegrade av en enda riddare, svarade han marskalkarna helt högdraget:
»Vid glorian kring den heliga Jungfruns panna, denne riddare måtte hava förlorat både sin hövlighet och sina gods, eftersom han vill visa sig inför oss med betäckt ansikte. — Veta ni, mina herrar», fortfor han, vändande sig till sin svit, »vem denne junker kan vara, som har så stolta åthävor?»
»Jag kan icke gissa det», svarade De Bracy, »och jag hade icke trott att det mellan Britanniens fyra hav fanns en kämpe, som kunde besegra dessa fem riddare på en och samma dag. På min ära, jag skall aldrig glömma med vilken kraft han rände emot Vipont. Den stackars johanniten flög ur sadeln som en sten ur en slunga.»
»Skryt icke med det», sade en johanniterriddare som var närvarande. »Er store tempelherre hade inte bättre tur. Jag såg Bois-Guilbert rulla omkring tre gånger och var gång taga händerna fulla av sand.»
De Bracy, som hörde till tempelherrarnas anhang, ämnade svara, men hindrades av prins Johan.
»Tyst, mina herrar», sade denne, »vad är det för ett gagnlöst gräl vi här föra?»
»Segraren», sade De Wyvil, »väntar alltjämt på ers höghets befallning.»
»Det är vår befallning», svarade Johan, »att han så väntar tills vi erfara om det icke finnes någon som åtminstone kan gissa hans namn och stånd. Skulle han också få sitta där till i kväll, så har han haft arbete nog för att hålla sig varm.»
»Ers höghet», sade Valdemar Fitzurse, »ger ej segraren den heder som honom tillkommer, om ni nödgar honom att vänta tills vi säga ers höghet vad vi ej kunna veta. Åtminstone kan icke jag gissa på någon — så framt han icke är någon av de goda lansar som åtföljde kung Rickard till Palestina och nu vänt hemåt från det heliga landet.»
»Det kan vara greven av Salisbury», sade De Bracy, »han är ungefär av hans storlek.»
»Snarare då sir Tomas de Multon, riddaren av Gilsland», sade Fitzurse. »Salisbury är mera grovlemmad.» Det hördes en viskning bland de uppvaktande, men från vem den utgått kunde ej avgöras. »Det skulle kunna vara kungen, Rickard Lejonhjärta själv.»
»Det förbjude Gud!» utbrast prins Johan, blek som ett lik och ryggande tillbaka som bländad av en blixt. »Valdemar! De Bracy! Tappra riddare och herrar, kom ihåg edra löften och stå mig troget bi!»
»Här är ingen överhängande fara», sade Valdemar Fitzurse. »Kommer ni så litet ihåg er faders sons jättelika lemmar att
