ni tror de kunna rymmas i den där rustningen? — De Wyvil och Martival, ni göra prinsen den bästa tjänsten med att föra fram segraren till tronen och göra slut på ett misstag, som drivit allt blodet från hans kinder. — Betrakta honom närmare», fortfor han, »och ers höghet skall se att det fatta minst tre tum i kung Rickards längd och dubbelt så mycket i hans bredd över axlarna. Själva hästen, han rider, skulle ej kunnat bära kung Rickards tyngd i en enda dust.»
Medan han ännu talade förde marskalkarna fram den Arvlöse Riddaren till foten av den trätrappa som från tornerplatsen ledde upp till prins Johans tron. Prinsen var alltjämt upprörd av tanken att hans djupt förorättade broder, till vilken han stod i så stor skuld, plötsligt anlänt till sitt fädernerike, och icke ens de olikheter, som Fitzurse påpekat, kunde helt och hållet skingra hans farhågor. Under det han med ett kort och förvirrat lovtal över den okändes tapperhet lät till honom överlämna den stridshäst, som skulle utgöra priset, darrade han av fruktan att från den stålklädda gestalten framför honom få höra Rickard Lejonhjärtas djupa och fruktansvärda stämma.
Men den Arvlöse Riddaren yttrade icke ett ord till svar på prinsens tilltal. Han endast gjorde en djup bugning.
Hästen, som leddes in på tornerbanan av två stallknektar i lysande dräkter, var försedd med den dyrbaraste stridsmundering, vilket dock för den sakkunnige knappast kunde öka det ädla djurets värde. Den Arvlöse Riddaren lade sin ena hand på sadelknappen och svängde sig upp på hästryggen utan att begagna sig av stigbyglarna. Med upplyft lans red han därefter två gånger kring banan, med en fulländad ryttares skicklighet framvisande hästens alla företräden.
Denna uppvisning skulle under andra omständigheter kunnat tydas som fåfänga, men nu kunde det ej annat än anses lämpligt att till det bästa framhålla den furstliga gåva, varmed han nyss blivit hedrad, och riddaren hälsades ånyo med hela församlingens bifallsrop.
Emellertid hade den beställsamme priorn av Jorvaulx med en viskning påmint Johan om att segraren nu måste visa sitt goda omdöme, liksom förut sin tapperhet, genom att bland de skönheter, som prydde läktaren, utvälja en dam som skulle intaga tronen såsom skönhetens och kärlekens drottning och följande dag utdela tornerspelets pris. Prinsen gjorde följaktligen ett tecken med sin kommandostav, när riddaren för andra gången passerade runt banan. Riddaren vände sig mot tronen, och sänkande sin lans tills spetsen var två fot från marken, satt han orörlig och liksom avvaktande Johans befallningar; alla beundrade den skicklighet, varmed han ögonblickligt förvandlat sin eldiga springare från ett tillstånd av den största livlighet till en ryttarstatys orörlighet.
»Arvlöse Riddare», sade prins Johan, »eftersom detta är den enda titel, varmed jag kan tilltala dig — det är nu din plikt liksom din rättighet att nämna den sköna dam, vilken såsom ärans och kärlekens drottning skall presidera vid morgondagens fest. Om du såsom en främling i vårt land skulle behöva lita till andras omdöme, kunna vi endast säga att Alicia, dottern till vår tappre riddare Valdemar Fitzurse, länge vid vårt hov ansetts såsom den förnämsta både till skönhet och rang. Men det oaktat är det din otvivelaktiga rättighet att tilldela vem du vill denna krona, genom vars överlämnande till din utvalda dam morgondagens drottning må anses utkorad. Höj din lans!»
Riddaren lydde och prins Johan fäste på dess spets en krona av grönt siden, nedtill försedd med en kant av guld, medan den upptill slutade i med varandra omväxlande pilspetsar och hjärtan, liksom smultronbladen och kulorna på en hertiglig krona.
Johan hade mer än ett skäl till den tydliga vink han lät undfalla sig beträffande Valdemar Fitzurses dotter, och de härledde sig alla från den sällsamma blandning av sorglöshet och förmätenhet, lågt svek och list, som var Johans karaktär. Han ville ur ridderskapets tankar bannlysa sitt eget ohöviska och illa upptagna skämt om judinnan Rebecka; han var angelägen att ställa sig in hos Alicias fader Valdemar, som han fruktade och vilken mer än en gång under dagens lopp visat sig missnöjd. Han hyste också en önskan att vinna denna dams bevågenhet, ty Johan var minst lika tygellös i sina nöjen som lastbar i sin ärelystnad. Men utom alla dessa skäl ville han skaffa den Arvlöse Riddaren, för vilken han redan fattat stark motvilja, en mäktig fiende i Valdemar Fitzurse, vilken han trodde skulle djupt känna den kränkning hans dotter fick lida i händelse segraren, vilket icke var uteslutet, träffade ett annat val.
Så blev det också, ty den Arvlöse Riddaren red förbi den
