läktare i prinsens närhet, på vilken lady Alicia tronade helt stolt och segerviss, och fortsättande sin väg kring banan lika långsamt som han dittills ridit snabbt, tycktes han begagna sig av sin rättighet att granska de många vackra ansikten, han såg runt omkring sig.
Det var intressant att se, hur olika de skönheter betedde sig, vilka blevo föremål för denna granskning. Somliga rodnade, andra antogo en stolt och värdig min, andra sågo rakt framför sig och försökte se ut som om de voro omedvetna om vad som försiggick; somliga drogo sig undan med en förskräckelse som kanske var låtsad, andra försökte hålla sig allvarsamma, men måste dock le, och ett par, tre skrattade öppet. Det fanns också några som läto slöjorna hölja deras behag, men som samtidiga författare påstå att dessa skönheter redan sett sina bästa dagar, får man antaga att de som fått sin fulla andel av sådan fåfänglighet nu voro villiga att avstå från sina anspråk och låta de nya skönheterna för dagen göra sig tillfullo gällande.
Slutligen stannade riddaren nedanför den läktare, på vilken lady Rowena satt, och åskådarnas spänning nådde sin höjdpunkt.
Det måste erkännas att om den Arvlöse Riddaren låtit muta sig av det intresse som visades för hans framgång, hade verkligen den del av åskådarläktarna, framför vilken han stannade, förtjänat företräde. Cedric saxare hade, utom sig av förtjusning över tempelherrens nederlag och kanske ännu mera över sina båda grannars, Front-de-Bœufs och Malvoisins, missöden, sträckt sig fram över balustraden och i varje sammandrabbning följt segraren icke blott med ögonen, utan med själ och hjärta. Lady Rowena hade lika uppmärksamt åsett dagens händelser, ehuru hon icke öppet förrådde samma livliga intresse. Till och med den tröge Athelstane visade tecken till att skaka av sig sin slöhet: han lät giva sig en stor bägare muskatvin, som han tömde i ett drag för den Arvlöse Riddarens välgång.
En annan grupp, som hade plats under den av saxarna besatta läktaren, hade visat ett ingalunda mindre intresse för utgången av dagens strid.
»Fader Abraham!» sade Isak av York, när den första dusten mellan tempelherren och den Arvlöse Riddaren var över. »Vad den hedningen rider vilt! Ack, den goda hästen, som förts ända från Berberiet, den bryr han sig inte mer om än om den vore en vildåsnas fåle — och den härliga rustningen, som kostade så många sekiner hos Josef Pareira, vapensmeden i Milano, utom sjuttio procent i avans, den aktar han lika litet som om han hittat den på landsvägen.»
»Om han vågar sitt liv och sina lemmar, fader», sade Rebecka, »i en så fruktansvärd strid, kan man knappast vänta att han skall spara häst och rustning.»
»Barn», svarade Isak en smula het, »du vet inte vad du säger. Hans hals och hans lemmar äro hans egna, men hästen och rustningen äro — helige Jakob, vad höll jag på att säga! — Nåja, han är en präktig yngling. — Se, Rebecka, se, nu reder han sig åter till strid emot filistéen. — Bed, mitt barn, bed för den gode ynglingens liv — och för den snabba hästen och den dyrbara rustningen! — Mina fäders gud!» utropade han. »Han har segrat, och den oomskurne filistéen har fallit för hans lans — liksom Og, Basans konung, och Sihon, amoriternas konung, föllo för våra fäders svärd! — Förvisso skall han taga deras guld och deras silver och deras stridshästar och rustningar av koppar och stål till rov och byte.»
Samma ängslan visade den hedervärde juden för varje ny sammandrabbning, och sällan underlät han att göra en hastig kalkyl över värdet av den häst och rustning, som vid varje ny framgång tillföll hans hjälte. Det var därför icke litet intresse, som visats den Arvlöse Riddaren av åskådarna på de platser, framför vilka han nu stannade.
Vare sig av obeslutsamhet eller någon annan anledning till tvekan satt dagens hjälte orörlig på sin häst i mer än en minut, medan alla betraktade honom under tystnad. Sedan sänkte han sakta och behagfullt lansspetsen och nedlade den lilla kronan framför den sköna Rowenas fötter. Genast ljödo trumpeterna, och härolderna utropade lady Rowena till skönhetens och kärlekens drottning för den följande dagen, hotande med särskilda straff dem som icke underkastade sig hennes spira. Sedan ropade de flera gånger »largesse» (frikostighet), vartill Cedric i sin stora glädje svarade med en ansenlig gåva; till denna lade Athelstane efter en stunds fundering en lika stor.
Det hördes en smula mummel bland de normandiska
