Sida:Ivanhoe 1912 del 1.djvu/48

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

damerna, vilka voro lika ovana vid att se företrädet givas åt en saxisk skönhet, som de normandiska ädlingarna voro att lida nederlag i de ridderliga idrotter de själva hade infört. Men dessa uttryck av missnöje överröstades av folkets rop: »Leve lady Rowena, kärlekens och skönhetens utkorade och rättmätiga drottning!» Härtill lade många på de nedre bänkarna: »Leve den saxiska prinsessan! Leve den odödlige Alfreds ätt!»

Huru misshagliga dessa leverop än voro för prins Johan och hans omgivning, såg han sig dock tvungen att bekräfta segrarens val. Följaktligen gav han befallning om att stiga till häst och lämnade sin tron. Han satt upp på sin lilla spanska klippare och red åtföljd av sin svit åter in på tornerbanan. Prinsen stannade ett ögonblick nedanför den läktare, där lady Alicia satt. Han betygade denna dam sin vördnad och yttrade samtidigt till sina följeslagare:

»Vid min salighet, go’ herrar, om riddarens vapenbragder hava visat att han har muskler och senor, så har hans val icke desto mindre ådagalagt att hans ögon icke höra till de klarsyntaste.»

Det var vid detta tillfälle liksom alltid Johans olycka att han icke fullt förstod dem han önskade vinna på sin sida. Valdemar Fitzurse kände sig mera kränkt än tilltalad av att prinsen så öppet fäste uppmärksamheten på att hans dotter blivit förbigången.

»Jag känner ingen dyrbarare eller okränkbarare ridderlig rättighet», sade han, »än att varje fri riddare får välja sitt hjärtas dam efter sitt eget tycke. Min dotter traktar icke efter utmärkelse av någon, och i sin egen krets skall hon aldrig komma att sakna den hyllning som tillkommer henne.»

Prins Johan svarade icke, men han satte sporrarna i sin häst liksom för att giva luft åt sin förargelse och galopperade bort till den läktare, där Rowena alltjämt satt med kronan vid sina fötter.

»Mottag, sköna dam», sade han, »tecknet till eder överhöghet, vilken ingen kan mera uppriktigt hylla än vi, Johan av Anjou, och om det behagar eder att i dag med er ädle anförvant och edra vänner hedra vår fest på Ashby slott, få vi lära känna den härskarinna, åt vars tjänst vi ägna morgondagen.»

Rowena satt tyst, men Cedric svarade för henne på sitt saxiska modersmål:

»Lady Rowena», sade han, »är ej mäktig det språk, på vilket det höves att besvara eder artighet och kan därför ej heller deltaga i festen. Även jag och den ädle Athelstane av Coningsburgh tala endast våra fäders språk och hava endast deras enkla seder. Vi avböja därför tacksamt eders höghets artiga inbjudning till festmåltiden. I morgon skall lady Rowena mottaga det uppdrag, vartill hon kallats genom den segerrike riddarens fria val.»

Så sägande tog han upp den lilla kronan och satte den på Rowenas huvud, till tecken att hon mottog den värdighet som för tillfället tilldelades henne.

»Vad säger han?» sade prins Johan, låtsande att ej förstå det saxiska språket, varmed han dock var ganska förtrogen. Innehållet av Cedrics ord återgavs för honom på franska. »Gott», sade han, »i morgon skola vi själva föra denna stumma härskarinna till hennes tron. — Du åtminstone, unge riddare», tillade han, vändande sig till segraren, som fortfarande uppehöll sig i närheten av läktaren, »kommer väl till vår fest i dag?»

Riddaren, som nu talade för första gången, ursäktade sig med låg och otydlig röst. Han förebar trötthet och nödvändigheten att vila sig till morgondagens strid.

»Gott, gott», sade prins Johan högdraget, »fastän vi icke äro vana vid dylika avslag, skola vi försöka smälta vår festmåltid så gott vi kunna, om den också icke hedras av den lyckligaste kämpen och hans utvalda skönhetsdrottning.»

Härmed redde han sig till att lämna tornerbanan med sitt lysande följe, och när han i denna avsikt kastade om sin häst, blev det signalen för åskådarna att bryta upp och skingra sig.

Men Johan hade icke ridit långt förrän han med den hämndgirighet, som utmärker det sårade högmodet, i synnerhet då det är förenat med en medveten brist på förtjänst, åter kastade om sin häst, fäste en vredgad blick på den bondeman, som tidigare på dagen ådragit sig hans missnöje, och utdelade sina befallningar till de knektar som stodo i närheten.

»Vid ert liv», sade han, »låt den där karlen icke undkomma!»