hästs snabbhet och styrkan hos sin lans, vilken lik Goliats, filistéens, kunde tävla med en vävares bom.»
Då han vände sig om för att höra Rebeckas svar, märkte han att hon under samtalet med Gurth obemärkt lämnat rummet.
Under tiden hade Gurth gått nedför trappan, och när han kommit ned i det mörka förrummet eller hallen höll han just på att treva sig fram till utgången, då en vit gestalt med en liten silverlampa i handen vinkade honom in i ett sidorum. Gurth var ganska obenägen att hörsamma kallelsen. Vild och obändig som ett vildsvin, där han blott hade jordiska makter att frukta, hade han den för alla saxare utmärkande fasan för hjortkalvar, skogsrån, vita fruar och allt annat skrock, som hans förfäder fört med sig från Tysklands vildmarker. Han erinrade sig dessutom att han var i en judes hus och att judarna utom allt annat obehagligt, som folkmeningen tillskrev dem, ansågos för stora svartkonstnärer och trollkarlar. Efter ett ögonblicks tvekan lydde han likväl den vita uppenbarelsens maning och följde henne in i det rum, dit hon visade vägen. Där fann han till sin glada överraskning att hans ledsagerska var den vackra judinna som han sett vid torneringen och även upppfångat en skymt av i hennes fars rum.
Hon ville veta närmare om hans samtal med Isak, och han redogjorde i detalj för detsamma.
»Min far endast skämtade med dig, min vän», sade Rebecka. »Han står i större förbindelse till din herre än som kan gäldas med en häst och en rustning, om de också voro värda tio gånger så mycket. Hur mycket betalade du min far?»
»Åttio sekiner», sade Gurth, förvånad över frågan.
»I denna börs», sade Rebecka, »skall du finna hundra. Återställ till din herre det som honom tillkommer och behåll själv det övriga. Skynda dig nu härifrån — du behöver inte tacka mig — och se dig väl för, när du går genom denna folkrika stad, där du lätt kan förlora både pengar och liv! — Ruben», tillade hon och klappade i händerna, »lys den här främlingen ut, och glöm inte att stänga med både regel och bom efter honom!»
Ruben, en mörklagd, svartmuskig israelit, utförde hennes befallning med en fackla i handen, öppnade husdörren, förde Gurth över en stenlagd gård och släppte ut honom genom en gångport i stora inkörsporten, varefter han stängde med så många reglar och kedjor som om det varit ett fängelse.
»Vid den helige Dunstan», sade Gurth, när han snubblade fram genom den mörka allén, »detta är ingen judinna utan en himmelens ängel! Tio sekiner av min tappre unge herre — tjugu av denna Sions pärla! Åh, vilken lycklig dag! En sådan till, Gurth, skall friköpa dig från din träldom och göra d ig till en fri människa som de andra. Då nedlägger jag mitt vallhorn och min herdestav, fattar den frie mannens svärd och sköld och följer min unge herre, så länge jag lever utan att dölja varken mitt ansikte eller mitt namn.»
XI.
DEN SVARTE RIDDAREN
Där var en riddare, en hedersman,
Som från den tid, då sporrarna han vann
Och drog i fält för ridderskapets ära,
För rätt och frihet sågs sitt vapen bära.
Högst ansedd i sin furstes här han var,
Och strövat kring han hade som en karl
I kristna länder och bland hednaskaror
Och rykte skördat under många faror.
Chaucer (C. R. Nybloms öv.)
Den följande dagen uppgick klar och strålande, och innan solen hunnit högt över horisonten, syntes de sysslolösaste eller ivrigaste av åskådarna på väg till tornerplatsen som till en gemensam medelpunkt. De ville försäkra sig om en god plats för att åse fortsättningen av tornerspelen.
Marskalkarna och deras medhjälpare uppenbarade sig sedan jämte härolderna för att anteckna de riddare, som ämnade bryta lans, och göra sig underrättade om, vilket parti var och en valde. Detta var ett nödvändigt försiktighetsmått för att de båda trupper, som skulle uppträda mot varandra, skulle bliva ungefär lika stora.
Enligt vedertaget bruk skulle den Arvlöse Riddaren betraktas såsom anförare för den ena truppen, medan Brian de
