Sida:Ivanhoe 1912 del 1.djvu/55

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Bois-Guilbert, som ansågs hava varit den näst bäste dagen förut, förklarades för motpartiets ledare. De som deltagit i utmaningen slöto sig naturligtvis till hans parti med undantag endast av Rolf de Vipont, som genom sitt fall från hästen blivit urståndsatt att bära rustning. Det var ingen brist på framstående och utmärkta aspiranter å båda sidor.

Ja, ehuru den allmänna torneringen, i vilken alla riddare stredo på samma gång, var farligare än enskilda duster, deltogo likväl riddarna på den tiden hellre i denna. Många riddare, som icke hade nog förtroende till sin egen skicklighet för att utmana en enskild motståndare av stort rykte, ville dock visa sitt mannamod i den allmänna striden, där de kunde möta andra, med vilka de voro mera jämnstarka. Vid detta tillfälle voro omkring femtio riddare antecknade på varje sida, då marskalkarna till stor missräkning för många, som anmält sig för sent, tillkännagåvo, att inga flera kunde få tillträde.

Ungefär vid tiotiden var hela nejden full av ryttare, ryttarinnor och fotgängare, som skyndade till torneringen, och kort därefter tillkännagav en högljudd trumpetfanfar ankomsten av prins Johan och hans svit, till vilken flera riddare slutit sig, både sådana som ämnade deltaga i torneringen och sådana som icke hade denna avsikt.

Ungefär samtidigt anlände Cedric saxare och lady Rowena, denna gång dock icke åtföljd av Athelstane. Denne saxiske lord hade klätt sin resliga och starka gestalt i rustning för att uppträda bland de stridande och hade, till ej liten förvåning för Cedric, valt att ansluta sig till tempelherrens parti. Saxaren hade i själva verket allvarligt förehållit sin vän det olämpliga valet av parti, men han hade endast fått sådana svar, som man plägar få av dem som envist hålla på sin mening utan att kunna giva just några skäl för den.

Sitt förnämsta och icke enda skäl att sluta sig till Brian de Bois-Guilberts parti hade Athelstane haft klokheten behålla för sig själv. Ehuru hans naturliga slöhet hindrade honom från att taga några steg för att vinna lady Rowenas ynnest, var han icke desto mindre mycket känslig för hennes tjusning och ansåg sin förbindelse med henne vara en genom Cedrics och hennes övriga vänners bifall redan otvivelaktigt avgjord sak. Det hade därför varit med ett dämpat missnöje, som den stolte, ehuru tröge lorden av Coningsburgh sett den föregående dagens segrare utvälja Rowena till föremål för den hedersbevisning, som det blev hans rättighet att utdela. För att nu straffa honom för denna förmätenhet hade Athelstane, förtröstande på sin styrka och sin åtminstone enligt hans vänners utsago stora skicklighet i vapenlek, föresatt sig ej blott att beröva den Arvlöse Riddaren sin mäktiga hjälp, utan även, om något tillfälle skulle erbjuda sig, låta honom känna, hur tungt hans stridsyxa kunde drabba.

De Bracy och andra riddare, som voro prins Johan tillgivna, hade på en vink av denne, slutit sig till utmanarnas parti. Johan ville om möjligt tillförsäkra detta parti segern. Å andra sidan var det många riddare, både engelska och normandiska, infödda och främlingar, som slöto sig till den trupp, som skulle kämpa mot utmanarna, och detta desto hellre, som den skulle anföras av en så framstående kämpe som den Arvlöse Riddaren visat sig vara.

Så snart prins Johan såg, att den för dagen utsedda drottningen ankommit till stridsplatsen, antog han det höviska sätt, som passade honom så väl, när han behagade visa det, red henne till mötes, avtog sin barett, steg ned från sin häst och hjälpte lady Rowena ur sadeln, medan hans följeslagare samtidigt blottade sina huvuden och en av de förnämsta steg av hästen för att hålla hennes springare.

»Härmed», sade prins Johan, »giva vi ett tillbörligt exempel av hyllning åt kärlekens och skönhetens drottning, och vi skola själv föra henne till den tron, hon i dag skall intaga. — Mina damer», sade han, »uppvakten eder drottning så, som I önsken i er tur bliva hedrade vid ett liknande tillfälle!»

Med dessa ord förde prinsen Rowena till hennes hedersplats mitt emot hans tron, och de skönaste och förnämsta damerna följde efter för att få sig plats så nära sin tillfälliga drottning som möjligt.

Rowena hade icke väl satt sig, förrän musikens toner, som nästan drunknade i mängdens jubelrop, hälsade hennes nya värdighet. Hela tiden lyste solen klart på de fejade vapnen i båda de riddaretrupper, som samlade sig vid motsatta ändarna av tornerbanan under livligt samspråk om bästa sättet att uppställa sin stridsordning och föra kampen till ett lyckligt slut.

Riddarna ordnade sig slutligen å ömse sidor på två led. Deras långa lansar, som de höllo rakt upp, blänkte i solen, och de vimplar, varmed de voro prydda, fladdrade över hjälmbuskarna. Så sutto de, medan marskalkarna med yttersta