Sida:Ivanhoe 1912 del 1.djvu/56

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

noggrannhet inspekterade deras led för att tillse, att intetdera partiet hade flera eller färre än som det var bestämt. Allt befanns riktigt. Därpå drogo sig marskalkarna undan från banan, och Vilhelm de Wyvil utropade med stentorsstämma det vanliga lystringsordet Laissez aller! Trumpeterna ljödo i detsamma, riddarnas lansar sänktes i anfallsställning, sporrarna sattes i hästarnas sidor, de båda frontleden sprängde mot varandra i full galopp och sammanstötte mitt på banan med ett sådant vapengny, att det hördes vida omkring. Det bakersta ledet å ömse sidor framryckte nu långsammare för att undsätta de sviktande och avgöra segern för de framgångsrika.

Resultatet av sammandrabbningen kunde ej genast fastställas, ty det damm, som uppvirvlats av så många hästhovar, förmörkade luften, och det dröjde en liten stund, innan man kunde urskilja de stridande. Då dammolnen skingrats, konstaterade man att hälften av riddarna på varje sida voro kastade ur sadeln, somliga genom motståndarens skickligt förda lans, andra genom de anstormandes överlägsna tyngd och styrka, som slungat både häst och ryttare till marken. Somliga lågo som skulle de aldrig mer resa sig, andra hade redan kommit på fötter igen och inläto sig i handgemäng med dem av motståndarna, som befunno sig i samma belägenhet, och å ömse sidor var det många, som, sårade och urståndsatta att fortsätta striden, sökte hämma blodflödet med sina skärp och draga sig ut ur stridsvimlet. De riddare, som ännu voro till häst och vilkas lansar nästan alla splittrats i den våldsamma sammanstötningen, stredo nu man mot man med svärden, upphävde sina stridsrop och utbytte rasande hugg i medvetandet att ära och liv berodde på stridens utgång.

Under stridens växlande gång sökte allas ögon efter de båda partiernas anförare, vilka blandade sig i det tätaste vimlet och uppmuntrade sina stridskamrater både med ord och exempel. Båda visade lysande tapperhet, och varken Bois-Guilbert eller den Arvlöse Riddaren fann bland sina motståndare någon, som kunde sägas vara honom fullt vuxen. Drivna av ett ömsesidigt hat och medvetna om att endera anförarens fall skulle betraktas som avgörande för segern, sökte de flera gånger att möta varandra. Så stor var emellertid villervallan, att deras ansträngningar i detta avseende under förra delen av striden voro helt och hållet förgäves. Jämt och samt skildes de åt av sina ivriga medkämpar, som alla voro angelägna att vinna ära genom att mäta sig med motpartiets anförare.

Men när de stridandes flock hade glesnat därigenom att många på båda sidor erkänt sig besegrade, drivits till utkanterna av banan eller eljest urståndssatts att fortsätta kampen, kommo slutligen tempelherren och den Arvlöse Riddaren i handgemäng med varandra. De drabbade samman med allt det raseri, som en dödlig fiendskap i förening med tävlan om krigaräran kunde ingiva, och så stor var bådas skicklighet i att parera och hugga, att åskådarna med enstämmiga och oåterhålleliga bifallsrop uttryckte sin förtjusning och beundran.

Men i detta ögonblick var den Arvlöse Riddarens parti nära att svikta, ty Front-de-Bœufs jättestarka arm på ena sidan och Athelstanes tunga kraft på den andra nedslogo och skingrade alla som de mötte. Då dessa båda riddare för tillfället sågo sig fria från motståndare, tycktes de samtidigt hava kommit på den tanken, att de skulle förskaffa sitt parti den mest avgörande fördelen, om de hjälpte tempelherren mot hans rival. De svängde därför i samma ögonblick om sina hästar och sprängde mot den Arvlöse Riddaren, normanden från den ena sidan och saxaren från den andra. Det skulle varit alldeles omöjligt för den Arvlöse att motstå detta oväntade anfall av övermakten, om han icke varnats av ett samfällt rop från åskådarna, vilka icke kunde annat än intressera sig för den som var i så ojämn strid.

»Akta dig, akta dig, Arvlöse Riddare!» ropades det så allmänt, att riddaren varseblev sin fara, och måttande ett ursinnigt hugg åt tempelherren, strök han i detsamma tillbaka sin häst för att undvika Athelstanes och Front-de-Bœufs anfall. Dessa riddare, som sågo sig på detta sätt besvikna på sitt mål, sprängde därför från motsatta håll in mellan den Arvlöse Riddaren och tempelherren och rände nästan mot varandra, innan de kunde hejda sig. Men sedan de åter fått makt med sina hästar, svängde de om dem och fullföljde alla tre sin gemensamma avsikt att kasta den Arvlöse Riddaren till marken.

Ingenting skulle kunnat rädda honom, om icke den häst, han föregående dag vunnit, varit så utomordentligt stark och vig.

Detta kom honom så mycket bättre till pass, som Bois-Guilberts häst var sårad och Front-de-Bœufs och Athelstanes