Sida:Ivanhoe 1912 del 1.djvu/57

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

båda voro uttröttade av sina jättelika, järnklädda herrars tyngd och av dagens föregående ansträngningar. Den Arvlöse Riddarens skicklighet som ryttare och snabbheten hos det ädla djur, han red, satte honom i stånd att några minuter hålla sina tre angripare från livet. Han svängde och vände som en falk i luften, höll sina fiender så långt åtskilda han kunde och sprängde emot än den ene än den andre, utdelande väldiga hugg med sitt svärd utan att vänta och taga emot dem som mattades åt honom tillbaka.

Men ehuru hela tornerplatsen genljöd av jubel över hans skicklighet, var det tydligt, att han slutligen måste duka under för övermakten, och de ädlingar, som omgåvo prins Johan, bådo honom enstämmigt att kasta ned sin kommandostav och rädda en så tapper riddare från vanäran att bliva besegrad av övermakten.

»Nej, vid himmelens ljus», svarade prins Johan, »denne samme junker, som döljer sitt namn och försmår vår erbjudna gästfrihet, har redan vunnit ett pris, och det kan väl nu vara andras tur.»

Medan han så talade, inträffade en oväntad händelse, som gjorde stridens utgång till en annan än man väntat.

Det fanns bland den Arvlöse Riddarens leder en i svart rustning klädd krigare, som red på en svart häst, stor och hög och av allt att döma lika kraftfull och stark som sin ryttare. Denne riddare, som ej förde någon devis i sin sköld, hade dittills visat föga intresse för stridens utgång. Han tillbakaslog mycket lätt dem som angrepo honom, men han varken fullföljde sina fördelar eller sågs själv anfalla någon. Med ett ord, han hade dittills uppträtt mera som åskådare än som deltagare i torneringen, en omständighet som bland åskådarna förskaffat honom namnet den Svarte Lättingen.

När denne riddare nu såg sitt partis anförare så hårt ansatt, tycktes han plötsligt bortlägga sin tröghet, ty han sporrade sin häst, som var alldeles utvilad, och ilade som en blixt till undsättning, i det han med en röst som en trumpetstöt utropade: »Arvlöse, jag kommer!» Det var också hög tid, ty medan den Arvlöse Riddaren ansatte tempelherren, hade Front-de-Bœuf närmat sig honom med lyftat svärd. Innan emellertid hugget hann falla, gav den svarte riddaren honom ett slag på huvudet med sitt svärd, som träffade den blanka hjälmen och med knappast förminskad styrka därifrån gled ned på hästens halsharnesk. Front-de-Bœuf störtade till marken och både häst och ryttare voro bedövade av det våldsamma slaget. Den Svarte Lättingen vände sedan sin häst mot Athelstane av Coningsburgh, och som hans svärd gått av vid anfallet på Front-de-Bœuf ryckte han från den väldige saxaren den stridsyxa denne svängde, och med en skicklighet, som vittnade om förtrogenhet med detta vapens användning, tilldelade han honom ett sådant hugg på hjälmkammen, att även Athelstane störtade sanslös till marken. Efter att hava utfört denna dubbla bragd, för vilken han skördade desto mera bifall, som man alls icke tilltrott honom den, tycktes han återtaga sin vanliga tröghet och återvände lugnt till norra delen av banan, lämnande sin anförare att reda sig så gott han kunde med Brian de Bois-Guilbert. Detta var ej längre någon så svår sak som förut. Tempelherrens häst hade blött mycket och sviktade under den Arvlöse Riddarens anfall. Brian de Bois-Guilbert rullade på marken, intrasslad i stigbygeln, ur vilken han icke kunde frigöra sin fot. Hans motståndare sprang av hästen, svängde sitt svärd över hans huvud och befallde honom att giva sig. Prins Johan, som var mera bevekt av tempelherrens farliga belägenhet än han förut varit av hans medtävlares, räddade honom då från förödmjukelsen att erkänna sig besegrad genom att fälla sin kommandostav och göra slut på striden.

Nu var det i själva verket blott några bränder av striden, som ännu glödde, ty av de få riddare, som ännu uppehöllo sig på banan, hade de flesta genom tyst överenskommelse på en stund avhållit sig från vapenskifte, överlämnande åt sina anförare att avgöra striden.

Väpnarna, som funnit det både farligt och svårt att under själva drabbningen bistå sina herrar, stormade nu in på banan för att ägna sina tjänster åt de sårade, vilka med den största försiktighet och omsorg buros bort till de närbelägna tälten eller till de kvarter, som voro beställda för dem i den angränsande byn.

Så slutade den minnesvärda torneringen i Ashby-de-la-Zouche, en av de tapprast utkämpade från den tiden, ty ehuru endast fyra riddare, bland dem en som blivit kvävd genom tyngden av sin rustning, hade fått sätta livet till, voro dock över trettio svårt sårade, och fyra eller fem av dessa komma sig aldrig. Många andra blevo lytta för livstiden, och de som