kommo mest helskinnade undan buro under sina återstående dagar märke efter striden. Därför omnämnes den alltid i de gamla krönikorna såsom »den ädla och lustiga vapenleken i Ashby».
Det var nu prins Johans sak att nämna den kämpe, som förhållit sig manligast, och han beslöt, att dagens heder skulle tillerkännas den riddare, som folket kallade den Svarte Lättingen. Man framhöll för prinsen, gent emot detta utslag, att segern i själva verket vunnits av den Arvlöse Riddaren, som under dagens lopp med egen hand besegrat sex kämpar, och slutligen slagit motpartiets ledare till marken. Men prins Johan vidhöll sin mening på den grund att den Arvlöse Riddaren och hans parti skulle förlorat, om icke den svarte riddaren så kraftigt bistått dem. Han vidhöll därför, att denne borde hava priset.
Till allas förvåning stod emellertid denne riddare ingenstädes att finna. Han hade lämnat tornerplatsen så snart striden var avblåst, och några av åskådarna hade sett honom rida inåt en skogsglänta med samma långsamhet och likgiltighet, som förskaffat honom hans öknamn. Sedan han två gånger blivit kallad genom trumpetstötar och häroldernas rop, blev det nödvändigt att nämna en annan riddare till att mottaga de hedersbevisningar, som eljest skulle tillkommit honom. Prins Johan kunde nu ej längre motsätta sig den Arvlöse Riddarens anspråk, och denne blev därför utnämnd till dagens hjälte.
Över en valplats slipprig av blod och översållad med sönderslagna vapen och dödade eller sårade hästar förde marskalkarna åter segraren fram till prins Johans tron.
»Arvlöse Riddare», sade prins Johan, »eftersom du endast genom denna titel vill vara känd för oss, tillerkänna vi dig för andra gången detta tornerspels hederspris och giva dig rätt att ur skönhetsdrottningens händer mottaga den hederskrans, som din tapperhet rättvisligen förtjänat.»
Riddaren bugade sig djupt och behagfullt men svarade intet.
Medan trumpeterna smattrade och härolderna förkunnade heder åt de tappra och ära åt segervinnaren, medan damerna viftade med sina silkesdukar och broderade slöjor och alla instämde i skallande jubelrop, förde marskalkarna den Arvlöse Riddaren tvärs över banan till foten av den hederstron, som innehades av lady Rowena.
Den unge riddaren fick böja knä på det nedersta trappsteget till denna tron. Sedan striden slutat, tycktes i själva verket allt vad han gjorde snarare ske genom hans omgivnings impuls än genom hans egen fria vilja, och man såg, att han vacklade, när han för andra gången fördes över banan. Då nu lady Rowena, värdigt och behagfullt, steg ned från sin plats och stod i begrepp att lägga den krans, hon höll i handen på riddarens hjälm, ropade marskalkarna med en mun: »Nej, det går inte an — hans huvud måste vara blottat». Riddaren mumlade med svag röst några ord, som förlorade sig i hjälmen, men deras mening tycktes vara en önskan, att hjälmen icke skulle avtagas.
Vare sig marskalkarna höllo på det formella eller det var av nyfikenhet — alltnog, de fäste intet avseende vid hans uttryck av obenägenhet, utan avtogo honom hjälmen genom att avskära läderremmarna och lossa halskragen. Då hjälmen var avlyft, såg man en omkring tjugufemårig ung mans vackra, men solbrända ansikte, omgivet av kort, ljust hår. Detta ansikte var dödsblekt, och på ett par ställen syntes blodstrimmor.
Rowena hade icke väl kastat en blick på honom, förrän hon utstötte ett svagt rop. Hon samlade emellertid strax all sin kraft, och tvingande sig till att fortsätta, fastän hon darrade i hela kroppen av den häftiga sinnesrörelsen, krönte hon segrarens huvud med den härliga krans, som var segerlönen, och sade med klar och tydlig röst: »Riddare, jag giver dig denna krans såsom tapperhetsgärd åt dagens segrare». Här gjorde hon ett uppehåll, varefter hon med fast stämma tillade: »Och en värdigare panna kan riddarekransen aldrig kröna!»
Riddaren böjde sitt huvud och kysste den älskliga skönhetsdrottningens hand, ur vilken han mottagit sin tapperhets lön. Sedan sjönk han ännu djupare framåt och föll ned vid hennes fötter.
Det blev allmän bestörtning. Cedric, som stått stum av häpnad, då han plötsligt igenkände sin bannlyste son, rusade nu fram liksom för att skilja honom från Rowena. Men marskalkarna, som gissat anledningen till Ivanhoes vanmakt, hade redan lyft upp honom och skyndade att avtaga hans rustning. De funno då, att en lansspets trängt genom bröstharnesket och tillfogat honom ett sår i sidan.
