XII.
BÅGSKJUTNINGEN
Därpå den vingade pilen han tog, som låg ensam där blottad
Framme på bordet tillhands, medan alla de övriga ännu
Lågo i kogrets rum, dem achaierna snart skulle smaka;
Lade mot mitten av bågen den an och drog strängen intill sig,
Sittande kvar, där på stolen han satt, och med skarpaste sikte
Skickade pilen i väg och förfelade icke en ögla
Borta i bilornas rad, utan tvärsigenom dem alla
Kopparpilen flög hän.
Odysséen (Lagerlöf.)
Namnet Ivanhoe hade knappast blivit nämnt, förrän det flög från mun till mun med all den snabbhet, varmed ivern kunde sprida och nyfikenheten mottaga det. Det dröjde icke länge, förrän det nådde fram till prinsen, vars panna genast mulnade. Han såg sig emellertid omkring med föraktfull min.
»Mina herrar», sade han, »och särskilt ni, herr prior, vad anse ni om det de lärda säga oss beträffande medfödd sympati och antipati? Jag tyckte jag kände i luften, att min brors favorit var i närheten, även då jag minst anade vem som dolde sig under den där rustningen.»
»Front-de-Bœuf måste bereda sig på att återställa sin förläning Ivanhoe», sade De Bracy, som efter att med heder hava deltagit i torneringen avlagt sköld och hjälm och nu åter slutit sig till prinsens svit.
»Ja», svarade Valdemar Fitzurse, »denne tappre gosse kommer nog att fordra igen slottet och egendomen, som Rickard tilldelade honom och som eders höghets frikostighet sedermera förlänat Front-de-Bœuf.»
»Front-de-Bœuf», svarade Johan, »är en man, som har mera lust att sluka tre sådana egendomar som Ivanhoe än att giva ifrån sig en enda av dem. För övrigt, mina herrar, hoppas jag, att ingen här vill förneka min rätt att tilldela kronans län åt de trogna följeslagare, som omgiva mig och äro redo att göra den vanliga krigstjänsten i stället för dem som begivit sig till främmande länder och varken kunna ge hyllning eller tjänst, när de kallas.»
Åhörarna voro alltför intresserade av frågan för att icke förklara prinsens självtagna rättighet vara höjd över allt tvivel. »En frikostig prins! En ädel herre, som så belönar sina trogna tjänare!»
Sådana voro de utrop, som hördes bland prinsens följeslagare, vilka alla väntade sig liknande nådevedermälen på bekostnad av kung Rickards följeslagare och gunstlingar, om de i själva verket icke redan fått dem. Prior Aymer instämde även, dock med ett tillägg, »att det välsignade Jerusalem icke borde kallas ett främmande land. Det vore alla kristnas gemensamma moder. Men han insåg icke», sade han, »huru riddaren av Ivanhoe kunde åberopa detta till sin förmån, då han — priorn — vore förvissad, att korsfararna under Rickard aldrig just kommit längre än till Askalon, vilket, såsom hela världen visste, var en filisteisk stad, som ej kunde göra anspråk på någon av den heliga stadens förmåner.»
Valdemar, som för att stilla sin nyfikenhet varit borta och tittat på Ivanhoe, kom nu tillbaka.
»Den unge mannen», sade han, »kommer nog inte att göra ers höghet mycken omak, och nog får Front-de-Bœuf vara i okvald besittning av sitt gods — han är svårt sårad.»
»Hur det än går med honom», sade prins Johan, »är han dagens segrare, och vore han än tio gånger vår fiende eller — vilket kanske är detsamma — vår brors hängivne vän, måste hans sår skötas; vår egen läkare skall få se till honom.»
Ett bistert leende krökte prinsens läppar vid dessa ord. Valdemar Fitzurse skyndade att svara, att Ivanhoe redan förts bort från platsen och var i sina vänners vård.
»Det var nästan rörande», sade han, »att se vilken sorg som grep kärlekens och skönhetens drottning, vars korta regeringstid genom denna händelse förvandlats till bedrövelse. Jag är icke den, som röres av kvinnopjunk, men denna lady Rowena behärskade sin sorg med en sådan värdighet, att man icke kunde märka den på något annat än på hennes hopknäppta händer, som darrade, då hon med tårlösa ögon betraktade den livlösa gestalten vid sina fötter.»
»Vem är denna lady Rowena, som vi ha hört så mycket om?» sade prins Johan.
