»En saxisk arvtagerska med stora besittningar», svarade prior Aymer, »en älsklighetens ros och en rikedomens juvel, den skönaste bland tusen.»
»Vi skola muntra upp henne i hennes sorg», sade prins Johan, »och förbättra hennes blod genom att förmäla henne med en normand. Hon tycks vara omyndig och måste därför kunna bortgiftas efter vårt kungliga behag. — Vad säger du, De Bracy? Vad skulle du tycka om att vinna land och ägodelar genom att gifta dig med en saxiska, liksom Erövrarens följeslagare gjorde?»
»Om landen äro i min smak, nådige herre», svarade De Bracy, »så finner jag mig nog tillrätta med bruden, och jag kommer att stanna i djup förbindelse till ers höghet för en god gärning, som kommer att uppfylla alla löften, eder tjänare och vasall har fått.»
»Vi skola icke glömma det», sade prins Johan; »och för att genast skrida till verket, så tillsäg vår hovmästare att genast befalla lady Rowena och hennes sällskap — d. v. s. hennes förmyndare, den ohyfsade bondlurken, och den där saxiske oxen, som den Svarte Riddaren slog till marken — att infinna sig vid festmåltiden i afton. — De Bigot», fortfor han till hovmästaren, »du skall framföra denna vår andra kallelse så artigt att det smickrar dessa saxares stolthet och gör det omöjligt för dem att än en gång säga nej, fast Gud skall veta, att artighet mot dem är att kasta pärlor för svin.»
Prins Johan hade hunnit så långt och ämnade just giva signal till uppbrott från tornerplatsen, då ett litet brev stacks i hans hand.
»Varifrån?» sade prins Johan och betraktade den som framlämnat brevet.
»Från främmande land, ers höghet, men varifrån vet jag inte», svarade hans tjänare. »Jag fick det av en fransman, som sade att han ridit natt och dag för att framlämna det till ers höghet.»
Prinsen betraktade noga utanskriften och därefter sigillet, som var så anbragt, att det sammanhöll de silkessnören, varmed brevet var omlindat, och som uppvisade tre liljor. Johan öppnade sedan brevet med synbar oro, som ytterligare tilltog, sedan han genomögnat innehållet. Det utgjordes av dessa ord:
»Tag dig i akt, ty djävulen är lös!»
Prinsen blev blek som döden, såg först ned i marken och sedan upp mot höjden, liksom en som fått veta, att en dödsdom avkunnats över hans huvud. Sedan han hämtat sig från sin första överraskning, tog han Valdemar Fitzurse och De Bracy avsides och lät först den ene och sedan den andre läsa brevet.
»Det betyder», sade han med matt röst, »att min bror Rickard har kommit på fri fot.»
»Det kan vara falskt alarm eller ett förfalskat brev», sade De Bracy.
»Det är Filips egen stil och hans eget sigill», svarade prins Johan.
»Då är det på tiden», sade Fitzurse, »att vi sammandraga våra stridskrafter till ett huvudkvarter, antingen till York eller till någon annan centralt belägen plats. Om ett par dagar blir det för sent. Ers höghet måste avbryta det här upptåget.»
»Borgare och bönder», sade De Bracy, »få inte gå härifrån missnöjda och utan att ha fått något med av förlustelsen.»
»Det är inte så långt lidet på dagen», sade Valdemar. »Låt bågskyttarna skjuta till måls några lag och ett pris utdelas. Det är fullt tillräcklig uppfyllelse av prinsens löften, vad denna hop av saxiska livegna beträffar.»
»Jag tackar dig, Valdemar», sade prinsen. »Du påminner mig också, att jag har en skuld att betala till den där oförskämde bonden, som i går förolämpade mig. Vår fest skall likaledes äga rum i afton, såsom det är bestämt. Vore detta också min sista stund av makt, så skall den ägnas åt hämnden och nöjet — sedan må den nya dagen komma med sina omsorger.»
Trumpetsignaler kallade snart tillbaka de åskådare, som redan börjat lämna platsen, och det tillkännagavs, att prins Johan, som plötsligt kallats bort av högviktiga och angelägna offentliga plikter, såg sig nödsakad inställa morgondagens förlustelser. Men som han ej ville, att så många hederliga odalbönder skulle begiva sig därifrån utan att hava fått visa sin skicklighet, behagade han uppmana dem att genast, innan de lämnade platsen, företaga den tävling i bågskjutning, som var avsedd att försiggå följande dag. Den bäste skytten skulle erhålla ett pris, bestående av ett silverinfattat jägarhorn och ett rikt utsirat silkesgehäng med en medalj av Sankt Hubert, jägarnas skyddspatron.
