att understödja varje dristig plan som din statsklokhet kan vara att uppgöra den. — Men jag hör mina kamrater samlas, och hästarna stampa och gnägga ute på borggården. — Farväl, jag går att som en sann riddare göra mig förtjänt av den skönas leende.»
»Som en sann riddare!» eftersade Fitzurse och följde honom med blicken. »Som en dåre, skulle jag vilja säga, eller som ett barn, som lämnar allvarliga och viktiga göromål för att jaga ett tistelfjun, som flyger för vinden. — Men det är med sådana verktyg jag måste arbeta — för vem? — För en prins, som är lika oklok som lastfull och lika sannolikt kommer att bliva en otacksam herre, som han redan visat sig vara en ohörsam son och en onaturlig broder. — Men han — han också är blott ett av de verktyg, med vilka jag arbetar, och hur stolt han än är, skall han snart komma underfund med den hemligheten, om han skulle vara nog förmäten att skilja sina intressen från mina.»
Statsmannens funderingar avbrötos här av prinsens röst, som från ett inre rum ropade:
»Valdemar Fitzurse!» och med mössan i handen skyndade den blivande kanslern — ty en sådan värdighet eftersträvade den listige normanden — att mottaga sin blivande konungs befallningar.
XV.
ENSITTAREN
I skogens djup, från mänskors ögon fjärran,
En eremit sin boning rett för Herran.
Hans mat var skogens bär, hans dryck var vatten,
I grottans valv han sov på strå om natten.
Med Gud han levde sina stilla dagar,
Hans syssla var den bön, som Gud behagar.
Parnell.
Läsaren kan icke hava glömt, att torneringens utgång avgjodes genom en okänd riddare, som på grund av sin passiva och likgiltiga hållning under förra delen av dagen av åskådarna fått namnet den Svarte Lättingen. Denne riddare hade helt plötsligt lämnat tornerplatsen, då segern var vunnen, och när han uppfordrades att komma fram och mottaga belöningen för sin tapperhet, stod han ingenstädes att finna. Under det härolder och trumpetare kallade honom, styrde han emellertid sin kosa norrut, undvikande alla trafikerade stigar och väljande den kortaste vägen genom skogen. Han stannade över natten i ett litet, avsides beläget härbärge, där han dock av en kringvandrande bard erhöll underrättelse om torneringens utgång.
Följande morgon begav sig riddaren tidigt åstad i avsikt att hinna långt den dagen. Hans häst, som han noga sparat dagen förut, befann sig också i sådan kondition, att han kunde färdas långt utan att behöva pusta mycket. Hans avsikt omintetgjordes emellertid genom vägens oländighet, så att när aftonen kom, hade han ej hunnit längre än till gränsen av West Riding i Yorkshire. Vid detta lag behövde både häst och man vederkvickelse, och det blev dessutom nödvändigt att se sig om efter tak över huvudet, ty natten föll hastigt på.
Den plats, där den resande befann sig, tycktes icke kunna erbjuda varken skydd eller vederkvickelse, och det såg ut som om han skulle få göra som vandrande riddare i allmänhet, vilka vid sådana tillfällen plägade låta sina hästar beta och själva lägga sig under en lummig ek att drömma om sitt hjärtas dam. Men antingen hade den Svarte Riddaren ingen dam att drömma om eller var han lika trög och likgiltig i kärlek som i strid, ty han ville icke låta några kärlekstankar tjäna som ersättning för säng och kvällsvard. Han kände sig därför illa till mods, när han såg sig omkring och fann sig vara djupt inne i skogen, där det visserligen fanns många öppna glad och många stigar, men endast sådana som tycktes upptrampade av de betande hjordarna eller av villebråd och jägare.
Solen, efter vilken riddaren huvudsakligen styrt sin kosa, hade nu sjunkit bakom Derbyshires kullar till vänster, och varje försök han gjorde att rida vidare kunde likaväl föra honom bort från hans väg som bringa honom närmare målet. Sedan han förgäves sökt välja den mest upptrampade stigen, i hopp att den skulle föra till någon herdes eller skogvaktares stuga, och flera gånger funnit sig ur stånd att träffa ett val, beslöt han lita på sin hästs klokhet. Erfarenheten hade vid föregående tillfällen visat honom, vilken underbar förmåga
