Sida:Ivanhoe 1912 del 1.djvu/76

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


XVI.
SÅNG OCH STRÄNGASPEL

När kvällen breder tyst sitt dok,
Jag öppnar mässingsnitad bok
Och läser någon skön legend
Om sorg, som blev i glädje vänd.
Sen, när mitt vaxljus flämtar matt
I draget av den kalla natt,
Jag sjunger i mitt stilla bo
Min aftonpsalm och går till ro.

Warton.


Ehuru riddaren villigt efterkom sin fryntlige värds uppmaning, fann han det ingalunda lätt att få harpan stämd.

»Jag tror, helige fader», sade han, »att här fattas en sträng, och de andra äro ganska illa medfarna.»

»Jaså, du märker det», svarade eremiten. »Det visar, att du är hemma i konsten. Det är vinets skull», tillade han allvarsamt och upplyfte sina ögon, »det är vinets skull alltsammans! — Jag sade Alan-a-Dale, den nordiske barden, att han skulle förstöra harpan, om han slog den efter sjunde bägaren, men han ville inte sluta. — Min vän, jag dricker för din sång.»

Därvid tömde han med djupt allvar sin bägare och skakade sedan på huvudet åt den skotske harpospelarens omåttlighet.

Riddaren hade emellertid fått strängarna något så när i ordning, och efter ett kort preludium frågade han sin värd, om han skulle sjunga en provençalsk riddaresång eller en nordfransk lai eller en ballad på vanlig engelska.

»En ballad, en ballad!» sade eremiten. »Inga franska påfund! Jag är en ärlig engelsman, och det var också min skyddspatron, den helige Dunstan — ingenting annat än ärlig engelska skall sjungas i denna cell.»

»Då skall jag försöka mig på en ballad, författad av en saxisk harpolekare, som jag lärde känna i det Heliga Landet», sade riddaren.

Det visade sig snart, att om riddaren än icke var en fulländad mästare i bardernas konst, hade han dock odlat sin smak för den under de bästa lärare. Konsten hade lärt honom att mildra sin av naturen ganska sträva röst och ersätta dess naturliga brister med allt vad en grundlig skolning kan giva. Hans föredrag skulle därför även av en insiktsfullare domare än eremiten hava tillvunnit sig bifall, i synnerhet som riddaren i sina toner inlade än en eldig hänförelse, än en vek känsla, som förhöjde intrycket av hans sång.

KORSFARARENS HEMKOMST

Med ära höljd i Österland,
Beträdde riddarn hemmets strand.
Det blekta kors, hans skuldra bar,
Av storm och strider slitet var.
Vart enda ärr i sköldens rund
Bar vittne om en blodig stund.
När skymning föll, sin dams balkong
Han nalkades med denna sång.

Hell, sköna, hell! Den dig har kär
Har hastat hem och är dig när.
Men fattig är han, som han var,
Och annan rikedom ej har
Än prövat harnesk, trogen häst,
Den lans, det svärd, som allra mest
Av saracener skyddes nyss —
Och hoppet om sin Teklas kyss.

Hell, sköna dam, vars gunst min arm
Till bragd har stärkt i stridens larm!
Där riddarskaran samlar sig,
Skall bardens sång upphöja dig:
»Se där den dam, vars fägrings glans
Gav kraften åt hans fällda lans,
Vars öga lyst den Englands son,
Som dagen vann vid Askalon!»