»Se hennes leende! Det gav
Fördubblad styrka åt den glav,
Som fällde femti muselmän
Och vände sig mot femti än.
Se hennes lockar sen, som strö
Sitt solguld över halsens snö!
För varje gyllne tråd, vi se,
En saracen fick livet ge!»
Hell, sköna vän! Glöm vad är mitt!
Tag vad jag utfört har till ditt!
Sen, ack, låt upp för mig som förr,
När natten faller tyst, din dörr,
Ty nordan isar här den kind,
Som smektes nyss av Syriens vind.
Låt kärlek få med tvekan makt,
Gör lycklig den dig ära bragt!
Under denna prestation betedde sig eremiten ungefär som en av våra moderna kritiker, som åhör en ny opera. Han lutade sig tillbaka med halvslutna ögon, där han satt. Än knäppte han ihop händerna, rullade tummarna och var idel öra, och än svängde han sina utsträckta händer i takt efter musiken. Vid ett par favoritstrofer hjälpte han själv till en smula, där riddarens röst icke tycktes kunna gå upp så högt, som han ansåg erforderligt. När sången var slut, förklarade eremiten med känsla och övertygelse, att den var både god och väl sjungen.
»Och dock», sade han, »tror jag, att mina saxiska landsmän nu bott så länge samman med normanderna, att de icke kunna undgå deras melankoliska stämning i sina sånger. Varför begav sig den tappre riddaren hemifrån? Hur kunde han vänta annat än att vid sin hemkomst finna sin käresta upptagen av en rival och sin serenad, som de kalla det, lika litet uppskattad som en katts jamande i en takränna? Men jag dricker i alla fall denna bägare för dig, herr riddare, och för alla trofasta älskare — jag fruktar, att du ej hör till dem», tillade han, då han såg, att riddaren, som började bliva het i huvudet av de många bägarna, spädde sin dryck ur vattenkruset.
»Sade du icke», genmälde riddaren, »att detta vatten var från den helige Dunstans källa?»
»Jo visst», svarade eremiten, »och många hundra hedningar döpte han där, men aldrig har jag hört, att han drack något av den. Allt bör komma till sin rätta användning här i världen. Den helige Dunstan kände lika bra som någon annan, vilka en levnadsglad munks rättigheter äro.»
Med dessa ord tog han harpan och underhöll sin gäst med följande karaktäristiska sång, som han föredrog på en gammal engelsk melodi.
BARFOTAMUNKEN
Om ock du tar på dig, min vän, ett par år
Och sökande ut ikring länderna går,
Du aldrig skall finna hos turk och spanjor
En sällare man än vår Barfotabror.
Till strids för sin dam spränger riddaren ut —
Vid vespertid hemförs han, stungen av spjut.
Jag skriftar’n i hast, och hans sköna i flor
Tar ej tröst av nå’n ann’ än en Barfotabror.
Och kungar? Ack, många, sen lyckan har flytt,
Mot kåpa och huva sin mantel ha bytt.
Men ingen av oss, så förvisso jag tror,
Något annat vill bli än en Barfotabror.
När munken går ut, så i koja som slott
Det bästa som finns faller städs på hans lott.
Han tar in var han vill, och där rikedom bor
Finns det alltid en plats för en Barfotabror.
Är han väntad till middag, så törs ingen själ
Taga för sig nå’n mat — det skull’ aldrig gå väl —
Förrän han hunnit komma, och länstolen stor
Är den enda som duger för Barfotabror.
Är han väntad till kväll — strax det stekes en tupp,
Och ädlaste vinet i stånkan slås upp,
Och förr tror jag husfar blev utkörd av mor
Än att säng skulle fattas för Barfotabror.
