Sida:Ivanhoe 1912 del 1.djvu/78

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Så leve då kåpan och repet av lin
Och hoppet till påven och skräcken för hin!
Att, när rosor man plockar, fly törnenas klor
Kan nog ingen så bra som en Barfotabror!

»På min ära», sade riddaren, »du sjunger bra och med kläm och förhärligar också din orden. Men apropå djävulen, är du inte rädd, helige klerk, att han skall göra dig ett besök under något av dina föga gudaktiga tidsfördriv?»

»Föga gudaktiga!» sade eremiten. »Det går jag inte in på — det går jag alls inte in på! Jag sköter min kapelltjänst redligt och samvetsgrant: två mässor om dagen, morgon och kväll, ottesång, middagsbön och vesper, med ave, credo och pater —»

»Utom månljusa nätter under jakttiden», sade hans gäst.

»Exceptis excipiendis», svarade eremiten, »som vår gamle abbot lärde mig att säga, ifall näsvisa lekmän skulle fråga mig, om jag levde efter alla min ordens regler.»

»Sant, helige fader», sade riddaren, »men det händer, att djävulen håller ett öga på sådana undantag. Du vet, att han går omkring som ett rytande lejon.»

»Han kan ju försöka att ryta här», sade eremiten; »ett nyp av mitt rep skall komma honom att ryta lika högt, som när han fick känna på den helige Dunstans tång. Jag har aldrig varit rädd för människor, och inte fruktar jag för djävulen och hans anhang. Med Sankt Dunstans, Sankt Dubrics, Sankt Winibalds, Sankt Winifreds, Sankt Swiberts, Sankt Willicks, Sankt Thomas a Kents och mina egna anspråkslösa förtjänster att lita till trotsar jag dem allesamman, de må ha kort eller lång svans. — Men jag skall säga dig en sak: jag talar aldrig om sådant där förrän efter ottesången.»

Han bytte om samtalsämne. Glammet blev å ömse sidor allt livligare, och de sjöngo ännu flera sånger för varandra, då deras muntra samkväm plötsligt avbröts av en högljudd knackning på hyddans dörr.

Anledningen till detta abvrott kunna vi endast förklara genom att gå tillbaka i berättelsen och omtala det äventyr, för vilket några andra av denna boks personer blivit utsatta.



XVII.
CEDRIC OCH ATHELSTANE PÅ HEMVÄG

Till häst! Vår väg går genom dal och dälder,
Där munter hjortkalv följer skygga hinden,
Där skuggrik ek med sina vida grenar
Solljuset silar över gröna mattor —
Upp och till häst, ty ljuvlig ligger vägen,
När solens glada drott på tronen sitter.
Otryggare den blir, när Kynthias lampa
Med tveksamt skimmer lyser över skogen.

Ettrick-skogen.


När Cedric saxare såg sin son nedfalla sanslös på tornerplatsen i Ashby, var hans första tanke att låta sina egna tjänare taga vård om honom, men orden fastnade honom i strupen, när han skulle giva befallning härom. Han kunde icke inför en så stor folksamling förmå sig att erkänna den son, han förnekat och gjort arvlös. Han befallde likväl Oswald hålla ett öga på honom och gav samme tjänare i uppdrag att med hjälp av två trälar föra Ivanhoe till Ashby, så snart folket hade skingrat sig. Oswald blev emellertid förekommen härutinnan. Folkhopen skingrade sig nog, men riddaren stod ingenstädes att finna.

Det var förgäves som Cedrics munskänk såg sig om efter sin unge herre — han såg den blodiga fläck, där han nyss dignat ned, men honom själv såg han icke; det var som om féer bortfört honom därifrån. Oswald skulle måhända — ty saxarna voro mycket vidskepliga — hava antagit en sådan förklaring för Ivanhoes försvinnande, om han icke plötsligt fått ögonen på en som väpnare klädd person, i vilken han igenkände sin medtjänare Gurth. Orolig över sin herres öde och förtvivlad över hans plötsliga försvinnande, gick den förvandlade svinherden och sökte honom överallt och glömde därvid att iakttaga den hemlighetsfullhet, som hans egen säkerhet krävde. Oswald ansåg det för sin plikt att försäkra sig om Gurth såsom en rymling, hemfallen under sin herres dom.