Sida:Ivanhoe 1912 del 1.djvu/79

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

De enda upplysningar, munskänken på sina förnyade frågor om Ivanhoes öde kunde vinna av de kringstående, voro, att några välklädda tjänare mycket försiktigt lyft upp honom och lagt honom i en bärstol, tillhörig en dam bland åskådarna och att han på detta sätt genast blivit förd ut ur trängseln. Oswald beslöt efter detta meddelande återvända till sin herre för att inhämta vidare föreskrifter och tog därvid med sig Gurth, vilken han betraktade som en, den där rymt ur Cedrics tjänst.

Saxaren hade varit mycket orolig för sin son, ty naturen hade tagit ut sin rätt trots den patriotiska stoicism, som ville döva dess röst. Men han hade icke väl fått veta, att Ivanhoe var i goda och sannolikt vänliga händer, förrän den faderliga ängslan, som väckts till liv av hans ovissa öde, genast åter gav vika för den förra känslan av sårad stolthet och harm över vad han kallade Wilfreds sonliga olydnad.

»Må han gå sin egen väg», sade han — »må de, för vilkas skull han ådragit sig sina sår, också läka dem. Han lämpar sig bättre för det normandiska ridderskapets taskspelarkonster än för att med slagsvärd och spjut, hans fosterlands goda, gamla vapen, upprätthålla sina engelska förfäders rykte och ära.»

»Om det för att upprätthålla fädernas ära», sade Rowena, som var närvarande, »är nog att vara klok i rådslag och tapper i handling — att vara den djärvaste bland de djärva och den ädlaste bland de ädla, så vet jag ingen annan röst än hans faders, som —»

»Var tyst, lady Rowena! Detta är den enda sak, i vilken jag icke lyssnar till din mening. Gör dig redo till prinsens fest. Vi hava blivit dit inbjudna med större artighetsbetygelser än de högfärdiga normanderna visat vårt folk sedan Hastings ödesdigra dag. Jag skall gå dit, vore det också blott för att visa dessa stolta normander, huru föga en saxare beröres av det som hänt en son, vilken besegrat deras tappraste.»

»Dit», sade Rowena, »tänker jag inte gå, och tag dig i akt, Cedric, att icke det som du tror vara mod och ståndaktighet, kommer att räknas för hårdhet och hjärtlöshet.»

»Stanna då hemma, otacksamma Rowena», svarade Cedric. »Ingen är mera hårdhjärtad än du, som kan offra ett förtryckt folks välfärd för en fåfäng och ogrundad böjelse. Jag skall uppsöka den ädle Athelstane och med honom begiva mig till prins Johans fest.»

Han gick följaktligen till den fest, som vi redan i det föregående omnämnt. Så snart de saxiska tanerna med sina tjänare lämnat slottet, stego de till häst, och det var under avfärdens villervalla, som Cedric för första gången fick syn på den pliktförgätne Gurth. Vi hava sett, att den ädle saxaren icke kom i det bästa lynne från den furstliga festen, och han behövde endast en förevändning för att låta sitt raseri gå ut över någon.

»Handklovarna», sade han, »handklovarna! — Oswald — Hundibert! — Hundar och lymlar — varför låta ni den skälmen gå lös?»

Gurths kamrater vågade icke göra några invändningar, utan bundo honom med ett rep, som de i hast fingo tag i. Han underkastade sig utan gensägelse, men med en förebrående blick på sin husbonde sade han:

»Det här har jag för att jag älskar ditt kött och blod mer än mitt.»

»Till häst och framåt!» sade Cedric.

»Det är i sanning hög tid», sade den ädle Athelstane, »ty om vi inte rida desto fortare, blir den vördige abboten Waltheoffs kvällsmat alldeles förstörd.»

De resande färdades emellertid så snabbt, att de hunno fram till S:t Witholds kloster, innan den befarade olyckan inträffat. Abboten, som själv var av gammal saxisk börd, mottog de saxiska ädlingarna med sitt folks överflödande gästfrihet, av vilken de resande begagnade sig till en ganska sen eller snarare tidig timme. Och morgonen därpå fingo de icke säga farväl till sin värd, förrän de med honom delat en riklig frukost.

Då ryttartruppen lämnade klostrets gård, inträffade en händelse, som tedde sig ganska oroande för saxarna, vilka bland alla Europas folk voro mest fallna för att vidskepligt fästa sig vid varsel och till vilka de flesta ännu fortlevande dylika föreställningar kunna ledas tillbaka. Ty normanderna, som voro ett blandfolk och efter den tidens bildningsgrad mera upplysta, hade uppgivit de flesta av de vidskepliga fördomar, deras förfäder bragt med sig från Skandinavien, och satte en heder i att tänka fritt om sådant.

Vid detta tillfälle härledde sig deras fruktan för