överhängande olycka från ingen mindre profet än en stor, mager, svart hund, som satt på bakbenen och tjöt synnerligen ynkligt, då de främsta ryttarna redo ut genom porten, och som strax därefter under vilt skällande och hoppande tycktes ämna sluta sig till sällskapet.
»Jag tycker inte om den där musiken, fader Cedric», sade Athelstane, ty han brukade tilltala honom på detta vördnadsfulla sätt.
»Inte jag heller, farbror», svarade Wamba. »Jag fruktar storligen, att vi få betala fiolerna.»
»Min tanke är», sade Athelstane, på vars minne abbotens goda öl — ty Burton var redan ryktbart för denna välsmakande dryck — hade gjort ett gynnsamt intryck — »min tanke är, att vi gjorde bäst i att vända om och stanna hos abboten till på eftermiddagen. Då ens väg korsas av en munk, en hare eller en tjutande hund, skall man icke fortsätta sin färd förrän man intagit nästa måltid, ty det bringar olycka.»
»Bort härifrån», sade Cedric otåligt, »dagen är redan för kort för vår resa. Vad hunden angår, vet jag, att den tillhör rymlingen Gurth och är en lika stor odåga som hans herre.»
Otålig över avbrottet i färden, reste han sig vid dessa ord i stigbyglarna och slungade sitt spjut efter den stackars Snappopp, som, efter att hava spårat sin herre ända hit och här förlorat kornet, nu på detta föga tilltalande sätt gav uttryck åt sin glädje över återseendet. Kastspjutet tillfogade hunden ett sår i bogen och hade nära på fastnaglat honom vid marken. Snappopp flydde tjutande bort ifrån den ursinnige tanen. Gurth kände sig djupt kränkt, ty han berördes i viss mån närmare av detta försök att bringa hans trogna följeslagare om livet än av den hårda behandling, han själv fått röna. Sedan han förgäves sökt föra handen till ögonen, sade han till Wamba, som försiktigtvis slutit sig till eftertruppen, när han såg sin husbondes dåliga lynne:
»Gör mig den tjänsten att torka mina ögon med en flik av din kappa. Dammet besvärar mig, och med de här repen kan jag inte alls reda mig själv.»
Wamba gjorde honom den begärda tjänsten, och de redo sida vid sida en stund, varunder Gurth iakttog en dyster tystnad. Slutligen kunde han icke längre lägga band på sina känslor.
»Vän Wamba», sade han, »av alla dem som äro dåraktiga nog att tjäna Cedric, har du ensam nog skicklighet att med din narraktighet göra honom dig bevågen. Gå därför till honom och säg honom, att Gurth varken av kärlek eller fruktan längre vill tjäna honom. Må han hugga huvudet av mig — må han låta piska mig — må han belägga mig med järn — men hädanefter skall han aldrig kunna tvinga mig att vare sig älska eller lyda honom. Gå därför till honom och säg honom, att Gurth, Beowulfs son, uppsäger honom sin tjänst.»
»Visst är jag en narr», sade Wamba, »men ett så narraktigt uppdrag vill jag inte åtaga mig. Cedric har ännu ett kastspjut instucket i sitt bälte, och du vet, att han inte alltid förfelar sitt mål.»
»Jag bryr mig inte om», svarade Gurth, »hur snart han tar mig till sitt mål. I går lämnade han Wilfred, min unge herre, i sitt blod. I dag har han försökt att inför mina ögon döda den enda levande varelse, som eljest visat mig någon vänlighet. Vid Sankt Edmond, Sankt Dunstan, Sankt Withold, Sankt Edvard Bekännaren och alla andra saxiska helgon i kalendariet» — ty Cedric svor aldrig vid något helgon, som icke var av saxisk härkomst, och hela hans hus hade samma exklusiva helgondyrkan — »svär jag, att jag aldrig skall förlåta honom.»
»Vet du, jag tror», sade gycklaren, som ofta brukade få vara fredsmäklare i Cedrics hus, »att vår husbonde inte ämnade göra Snappopp något illa, utan bara skrämma honom. Ty om du såg, reste han sig upp i stigbyglarna liksom för att kasta spjutet över hundens rygg, och det skulle han också gjort, om inte Snappopp just då hoppat upp, så att han fick sig en skråma, men inte värre än jag kan åtaga mig att bota den med litet tjära.»
»Om jag trodde det», sade Gurth, »om jag bara kunde tro det — men nej — jag såg, att kastspjutet var väl måttat — jag hörde det väsa genom luften med kastarens hela vredgade illvilja, och när det slog ned i marken, skälvde det liksom av harm över att det förfelat sitt mål. Vid den galt, som var kär för den helige Antonius — jag uppsäger honom tro och lydnad!»
Och den förbittrade svinherden sjönk åter in i sin mulna
