Sida:Ivanhoe 1912 del 1.djvu/81

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

tystnad, som inga av narrens lustigheter kunde förmå honom att åter bryta.

Under tiden samtalade Cedric och Athelstane, som redo i spetsen för skaran, om tillståndet i landet, oenigheten inom den kungliga familjen, fejderna och tvisterna bland den normandiska adeln och om de utsikter, som funnos för att de förtryckta saxarna skulle kunna frigöra sig från normandernas ok eller åtminstone hävda sin nationella betydelse och självständighet under de inre omvälvningar, som sannolikt snart skulle inträffa.

Om Cedric velat, skulle det icke varit svårt för honom att sätta sig i spetsen för ett parti, minst lika fruktansvärt som något av de andra saxiska partier, som funnos i landet. Han var visserligen icke av kunglig börd, men han hade mod, duglighet, energi och framför allt den hängivenhet för den fosterländska saken, som förskaffat honom tillnamnet Saxaren, och i börd var han icke underlägsen någon annan än Athelstane och sin myndling. Men dessa egenskaper voro obemängda med varje anstrykning av själviskhet, och i stället för att ytterligare splittra sin försvagade nation genom att bilda ett eget parti var det ett huvudsyfte för Cedric att genom åvägabringandet av ett giftermål mellan Rowena och Athelstane undanrödja den motsättning, som redan var för handen. Det ömsesidiga tycke, som uppstått mellan hans myndling och hans son, ställde sig hindrande i vägen för denna hans älsklingsplan, och detta var den ursprungliga anledningen till att Wilfred blivit förjagad från hemmet.

Vid middagstiden stannade de resande på Athelstanes förslag vid en källa i en lummig skogsdunge för att låta sina hästar pusta och för att själva smaka på de munförråd, den gästfrie abboten sänt med dem på en packåsna. Måltiden räckte ganska länge. Alla dessa avbrott gjorde, att de icke kunde hoppas uppnå Rotherwood utan att rida hela natten, och insikten härom förmådde dem att färdas hastigare än de hittills gjort.



XVIII.
ÖVERFALLET I SKOGEN


En skara väpnade, som eskorterar
En adlig jungfru (så jag hörde,
Där obemärkt jag följde eftertruppen)
Sig närmar, och man hoppas innan natten
Till slottet hinna.

Orra, ett sorgespel.

De resande hade nu hunnit fram till skogslandet och stodo i begrepp att fördjupa sig i denna bygd, som då för tiden gjordes osäker genom de många stigmännen, bönder som, drivna till förtvivlan av fattigdom och förtryck, höllo till i skogarna i så stora skaror, att de lätt kunde trotsa tidens svaga lantpolis. För dessa rövare ansågo sig emellertid Cedric och Athelstane trots den sena timmen ganska säkra, ty de hade med sig tio tjänare utom Wamba och Gurth, vilkas hjälp man icke kunde räkna på, eftersom den ene var bara en narr och den andre fånge. Det kan tilläggas, att Cedric och Athelstane, då de färdades så sent genom skogen, räknade lika mycket på sin saxiska börd och sitt stånd som på sitt mod. Stigmännen, vilka genom skogslagarnas stränghet blivit bragta till detta förtvivlade liv i vildmarken, utgjordes huvudsakligen av allmoge och frälsebönder av saxisk härkomst och ansågs i allmänhet hava försyn för sina landsmäns person och egendom.

Då de resande hunnit ännu ett stycke väg, uppskrämdes de av ihållande rop på hjälp, och när de redo fram till den plats, varifrån ropen hördes, funno de till sin överraskning en på marken nedsatt hästbår, bredvid vilken satt en ung kvinna i dyrbar judisk dräkt, medan en gammal man, vars gula mössa tillkännagav, att han var av samma nationalitet, gick fram och tillbaka, vridande händerna i förtvivlan, som hade någon stor olycka drabbat honom.

På Athelstanes och Cedrics frågor kunde den gamle juden först endast svara genom att kalla alla det gamla förbundets