patriarker till hjälp mot de Ismaels söner, som kommo för att förgöra dem med svärd. När Isak — ty det var vår gamle vän — började något hämta sig från sin förskräckelse, lyckades han slutligen förklara, att han i Ashby lejt en skyddsvakt av sex man jämte mulåsnor att bära en sjuk väns bår. Denna eskort skulle åtfölja honom ända till Doncaster. De hade nu utan äventyr kommit så här långt, men då de av en vedhuggare fingo höra, att ett starkt band av stigmän låg i försåt för dem längre bort i skogen, hade Isaks legoknektar icke blott tagit till flykten, utan även fört med sig de hästar, som buro båren, och lämnat juden och hans dotter utan möjlighet till försvar eller återtåg; sannolikt skulle de nu bli plundrade och mördade av banditerna, som de fruktade kunde vara över dem vilket ögonblick som helst.
»Om blott dessa ädla herrar», tillade Isak i den ödmjukaste ton, »ville tillåta de stackars judarna att färdas under deras beskydd, svär jag vid lagens tavlor att denna tjänst skall tacksammare vedergällas än någon som sedan fångenskapens dagar blivit ett Israels barn bevisad.»
»Din judiske hund», sade Athelstane, som hade gott minne för alla lapprisaker, men i synnerhet för små kränkningar som han lidit, »minns du inte hur oförskämd du var mot oss vid torneringen? Strid eller fly eller köpslå med stigmännen, bäst du vill, men bed inte oss om hjälp eller skydd! Och plundra banditerna bara sådana som du och dina stamfränder, som plundra alla människor, så skall jag för min del anse det mycket bra gjort av dem.»
Cedric var dock icke lika sträng som hans följeslagare.
»Det är bättre», sade han, »att vi låta dem få två av våra hästar och två tjänare att föra dem tillbaka till närmaste by. Det minskar blott obetydligt vår styrka. Med ditt goda svärd, ädle Athelstane, och de övrigas hjälp få vi ingen svårighet att reda oss mot tjugu rövare.»
Rowena, som blev litet orolig, då hon hörde talas om ett starkt rövarband så nära dem, understödde emellertid kraftigt sin förmyndares förslag. Men Rebecka, som plötsligt rest sig från sin hopsjunkna ställning, banade sig väg mellan tjänarna fram till den saxiska damens häst, där hon föll på knä och enligt det österländska bruket vid tilltal till överordnade kysste Rowenas klänningsfåll. Resande sig och kastande tillbaka slöjan, bönföll hon henne sedan i den Guds namn som de båda dyrkade, och vid den på Sinai uppenbarade lagen som de båda trodde på, att hon ville förbarma sig över dem och låta dem få fortsätta sin resa under deras beskydd.
»Det är ej för min egen del jag utbeder mig denna ynnest», sade Rebecka, »och inte heller ens för min stackars gamle far. Jag vet att det bland kristna anses för en ringa överträdelse om icke en förtjänst att förorätta och utplundra vårt folk, och vad gör det oss om det sker i staden, i ödemarken eller på fältet? Men det är för en persons skull, som är kär för många och även för dig, som jag beder dig att låta denne sjuke man med ömhet och omsorg bli förd vidare under ert beskydd. Ty om något ont skulle hända honom, kommer du att till din sista stund ångra att du nekat det jag nu beder om.»
Den ädla värdighet, varmed Rebecka framställde denna vädjan, förlänade den dubbel betydelse i den unga saxiskans ögon.
»Mannen är gammal och svag», sade hon till sin förmyndare, »flickan ung och skön, deras vän sjuk och i livsfara. Fast de äro judar, kunna icke vi som kristna lämna dem i denna nödställda belägenhet. Låt avlasta två av packåsnorna och lägga sakerna bakom två av trälarna. Mulorna kunna fortskaffa båren och vi ha handhästar åt den gamle mannen och hans dotter.»
Cedric gick villigt in på hennes förslag och Athelstane gjorde endast till villkor att juden och hans dotter skulle rida sist i tåget, där Wamba, sade han, kunde med sin fläskskinka till sköld vara deras väpnare.
»Jag har lämnat min sköld på tornerplatsen», svarade gycklaren, »och det har även mången bättre riddare än jag fått göra.»
Athelstane rodnade djupt, ty det hade varit hans eget öde den sista dagen av torneringen. Rowena, som kände sig road i samma mån hon var brydd och som dessutom ville gottgöra sin tillbedjares brutala skämt, bad Rebecka att rida vid hennes sida.
»Det är icke tillbörligt att jag det gör», svarade Rebecka med stolt ödmjukhet, »när mitt sällskap skulle kunna anses som en smälek för min beskyddarinna.»
Omlastningen av ressakerna hade gått med stor hastighet, ty blotta ordet stigmän gjorde var och en flink i
