vändningarna, och den annalkande skymningen förlänade detta ord en ännu hemskare klang. Under villervallan blev Gurth nedtagen från hästen, och han lyckades därvid övertala narren att lossa litet på det rep varmed hans armar voro bundna. Det blev sedan, kanske med avsikt, så vårdslöst tillknutet av Wamba att Gurth fann det ganska lätt att alldeles befria sina armar, varpå han smög sig in i skogen och flydde.
Brådskan hade varit mycket stor och det dröjde något innan Gurth saknades, ty som han skulle för återstoden av färden rida bakpå en av tjänarnas hästar, trodde var och en att någon annan av kamraterna hade honom under sin uppsikt, och när det började viskas bland dem att Gurth verkligen försvunnit, väntade de i varje ögonblick på stigmännens anfall och hade icke tid att tänka på något annat.
Den stig, på vilken de färdades, var nu så smal att icke mer än två ryttare kunde bekvämt rida bredvid varandra, och började slutta ned mot en djup dalgång, genomfluten av en bäck, vars stränder voro sumpiga och bevuxna med låga videbuskar. Cedric och Athelstane, som redo i spetsen, insågo faran av att bliva överfallna i detta pass, men som ingen av dem hade synnerlig krigsvana kunde de icke finna på något bättre sätt att förebygga faran än att skynda genom passet så fort som möjligt. De redo därför på utan någon vidare ordning och hade just kommit över bäcken med en del av sina följeslagare, då de blevo samtidigt anfallna framifrån, bakifrån och från sidan och med en sådan våldsamhet att de, förvirrade och illa förberedda som de voro, icke kunde göra verksamt motstånd. »Vita draken! Vita draken! Sankt Georg för gamla England!», krigsrop som de anfallande antagit för att giva sig sken att tillhöra de saxiska stigmännen, hördes från alla håll, och på alla kanter uppdöko fiender med en snabbhet i framryckandet och anfallet som tycktes mångdubbla deras antal.
Båda de saxiska hövdingarna blevo tillfångatagna i samma ögonblick och var och en på ett för honom karaktäristiskt sätt. I samma ögonblick en fiende visade sig, slungade Cedric emot honom sitt återstående kastspjut, vilket hade bättre verkan än det han kastat mot Snappopp och fastnaglade mannen vid en ek, som stod tätt bakom honom. Efter denna framgång sporrade Cedric sin häst mot den andra fienden, samtidigt dragande sitt svärd och huggande till med så ursinnigt raseri att hans vapen råkade en tjock gren över hans huvud och han avväpnades genom våldsamheten av sitt eget hugg. Han blev genast tillfångatagen och neddragen från hästen av banditerna, som skockade sig omkring honom. Athelstane blev likaledes tillfångatagen; man hade fattat hans häst i tygeln och med våld ryckt ned honom, långt innan han fick tid att draga sitt svärd eller sätta sig till motvärn.
Tjänarna, som hindrades av packningen och voro häpna och förskrämda över sina herrars öde, blevo ett lätt byte för de anfallande. Lady Rowena, som befann sig mitt i truppen, och juden och hans dotter, vilka kommo sist, rönte samma vidriga öde.
Av hela sällskapet undkom ingen annan än Wamba, vilken vid detta tillfälle visade mycket mera mod än de som gjorde anspråk på större klokhet. Han ryckte till sig ett svärd från en av tjänarna, som långsamt och obeslutsamt höll på att draga det, högg omkring sig med lejonmod, drev tillbaka flera som närmade sig honom och gjorde ett tappert, ehuru fåfängt försök att bispringa sin husbonde. När narren slutligen insåg att övermakten var för stor kastade han sig från hästen, dök in i snåren och lyckades under den allmänna förvirringen att undkomma.
Så snart han fann sig i säkerhet började han dock fundera om han icke skulle vända tillbaka och dela fångenskapen med sin herre, vid vilken han var uppriktigt fäst.
»Jag har hört talas om frihetens välsignelse», sade han för sig själv, »men jag önskar någon klok man ville lära mig huru jag skall använda den, nu när jag har den.»
Just som han högt uttalade dessa ord ropade en röst i hans närhet med låg och försiktig ton: »Wamba!» och en hund, som han igenkände såsom Snappopp, kom i detsamma fram och viftade med svansen åt honom.
»Gurth!» svarade Wamba med samma försiktighet, och svinherden stod i detsamma framför honom.
»Vad står på?» sade han ivrigt. »Vad betyda dessa rop och detta vapengny?».
»Bara en liten överraskning», sade Wamba. »De äro alla tillfångatagna.»
»Vilka äro tillfångatagna?» utropade Gurth otåligt.
»Min husbonde och min matmor och Athelstane och Hundibert och Oswald.»
