»Hur i Guds namn blevo de tillfångatagna och av vilka?» sade Gurth.
»Vår husbonde var alltför redo att slå till», sade narren, »och Athelstane var inte nog redo och ingen annan var alls redo. Och nu äro de tillfångatagna av grönrockar och svarta masker. Och de ligga alla omkring på gräset som de vildäpplen, du skakar ned åt svinen. Och jag skulle skratta åt alltihop», sade den hederlige gycklaren, »om jag bara kunde för gråt.» Och han fällde tårar av uppriktig sorg.
Gurths ansikte upplystes plötsligt.
»Wamba», sade han, »du har ett svärd, och du har alltid haft mera mod än förstånd — vi äro bara två — men ett plötsligt anfall av beslutsamma män kan göra mycket — följ mig!»
»Varthän? Och varför?» sade gycklaren.
»För att befria Cedric.»
»Men du har ju nyss uppsagt honom tro och lydnad», sade Wamba.
»Det var bara så länge han var lycklig», svarade Gurth. »Följ mig!»
Just som gycklaren stod i begrepp att följa uppmaningen framträdde plötsligt en tredje person och befallde dem att stanna. Av hans dräkt och vapen skulle Wamba gissat att han var en av de stigmän som nyss anfallit hans husbonde, men han hade ingen mask för ansiktet, och på det glittrande axelgehänget med det dyrbara jakthornet liksom på det lugna och befallande uttrycket i hans röst och sätt igenkände narren trots skymningen bågskytten Locksley, som under så ogynnsamma omständigheter vunnit priset för träffsäkerhet.
»Vad betyder allt det här?» sade han, »och vad är det för några som röva, taga lösen och göra fångar i dessa skogar?»
»Du kan titta på deras rockar strax här bredvid», sade Wamba, »och se om det är dina barns eller icke — ty nog likna de din egen som den ena gröna ärtskidan liknar den andra.»
»Det skall jag strax ta reda på», svarade Locksley, »och jag befaller er att så vitt livet är er kärt icke röra er från det ställe där ni nu stå förrän jag är tillbaka. Lyd mig, och det skall lända både er och era herrar till fromma! Men vänta, jag måste göra mig så lik dessa män som möjligt.»
Med dessa ord spände han av sig gehänget med hornet, tog en fjäder ur sin mössa och lämnade alltsammans till Wamba. Därpå framtog han en mask ur sin väska, och upprepande sin befallning till dem att icke lämna stället gick han för att kunskapa.
»Ska vi stanna, Gurth?» sade Wamba. »Eller ska vi ta till benen? Efter mitt dåraktiga förstånd hade han hela tjuvutrustningen alltför väl i beredskap för att själv vara en hederlig karl.»
»Låt honom vara djävulen själv, om han vill», sade Gurth. »Det kan inte bli värre om vi invänta hans återkomst. Hör han till rövarna, måste han redan ha varskott dem, och då hjälper det inte vare sig att fly eller fäkta.»
Bågskytten kom tillbaka efter ett par minuter.
»Vän Gurth», sade han, »jag gav mig in ibland de där karlarna, och jag har fått reda på vem de tillhöra och vart de ämna begiva sig. Jag tror inte det är någon fara att de nu genast göra sina fångar något illa. Det vore vanvett av tre män att anfalla dem nu, ty de äro erfarna krigare och hava såsom sådana utsatt vakter, som slå alarm så snart någon närmar sig. Men jag hoppas snart kunna samla en styrka, som kommer all deras försiktighet på skam. Ni äro båda tjänare och som jag tror trogna tjänare hos Cedric saxare, försvararen av engelsmännens rättigheter. Han skall inte sakna engelska män till hjälp i denna nöd. Kom alltså med mig, tills jag hinner samla mera hjälp.»
Så sägande begav han sig med hastiga steg inåt skogen, åtföljd av gycklaren och svinherden. Det var icke förenligt med Wambas lynne att gå länge tyst.
»Jag tror», sade han och tittade på gehänget och hornet, som han ännu bar, »att jag såg när den pil sköts som vann detta ståtliga pris, och det var inte så länge sen som i julas.»
»Och jag», sade Gurth, »kan ta på min salighetsed att jag har hört den här rösten förr, och det är inte ännu tre dygn sen.»
»Mina vänner», svarade bågskytten, »vem eller vad jag är, hör föga till saken. Lyckas jag befria er husbonde, ha ni skäl att anse mig för den bäste vän ni någonsin haft. Och om jag är känd under det ena namnet eller det andra eller om jag kan skjuta med båge lika bra som en skogvaktare eller bättre än han, det är saker som inte angå er och som ni därför inte ska bry er om.»
