Sida:Ivanhoe 1912 del 2.djvu/32

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Farväl då, och om du återvänder hit efter väl förrättat ärende, så skall här finnas lika gott om saxiskt kött som svinkroppar i Sheffields slaktarbodar. Och vänta, du tycks vara en glad och trevlig biktfader — kom hit efter striden, så skall du få så mycket Malvoisir, du orkar dricka!»

»Ja, nog träffas vi igen», svarade Cedric.

»Du skall väl ha något redan nu för ditt besvär», fortfor normanden, och när de skildes vid utgångsporten, stack han en guldbysantin i Cedrics motsträviga hand och tillade: »Kom ihåg, att jag flår av dig både kåpa och skinn, om du inte riktigt uträttar mitt ärende.»

»Det må du gärna göra», svarade Cedric, som lämnade slottet och med hurtiga steg vandrade bort över fältet, »om jag inte, då vi mötas härnäst, gjort mig förtjänt av bättre behandling.» Sedan vände han sig om mot slottet, kastade guldmyntet tillbaka åt givaren och utropade: »Falske normand, må dina penningar förgås med dig!»

Front-de-Bœuf hörde blott otydligt orden, men handlingen var misstänkt.

»Bågskyttar», ropade han till vakterna på utanverken, »skicka en pil genom den där munkens kåpa! — Men håll!» sade han, då de spände sina bågar. »Det tjänar ingenting till — vi måste lita på honom, efter det inte är någon annan råd. Jag tror inte han vågar förråda mig — i värsta fall får jag hålla mig till de där saxiska hundarna, som jag har i säkert förvar. — Hör hit, Giles fångvaktare! Låt föra Cedric av Rotherwood inför mig, och den andre bondlurken också, hans kamrat — den där från Coningsburgh — Athelstane eller vad de kalla honom. Redan deras namn äro en styggelse för en normandisk riddares tunga och ha liksom en smak av fläsk. — Giv mig ett stop vin, som den glade prins Johan sade, så att jag får skölja bort den obehagliga smaken. Ställ det i rustkammaren och för fångarna dit!»

Han befallningar åtlyddes, och när han steg in i denna götiska sal, som var prydd med många rustningar och vapen, vunna genom hans egen och hans faders tapperhet, fann han där en vinkanna på det massiva ekbordet samt de båda saxiska fångarna under bevakning av fyra knektar. Front-de-Bœuf tog sig först en duktig klunk vin och vände sig sedan till fångarna, ty Wambas sätt att draga ned mössan i ansiktet, hans förändrade dräkt, den svaga och otillräckliga belysningen och baronens ringa bekantskap med Cedrics utseende — saxaren undvek sina normandiska grannar och begav sig sällan utanför sitt eget gods — gjorde, att han icke genast upptäckte, att den viktigaste av hans fångar hade rymt.

»Nåå, mina engelska kaxar», sade Front-de-Bœuf, »hur smakar er gästfriheten på Torquilstone? Begripa ni ännu, vad ni ha förtjänat för er fräckhet och förmätenhet att förorätta en prins av huset Anjou vid hans eget bord? Ha ni glömt, hur ni belönade prins Johans gästfrihet? Vid Gud och den helige Dionysius, om ni inte betala en sjungande lösepenning, skall jag hänga upp er vid fötterna i järnkramporna utanför dessa fönster, tills glador och korpar ha gjort skelett av eder! — Säg ut, edra saxiska hundar — vad bjuda ni för edra värdelösa liv? — Vad säger du där ifrån Rotherwood ?»

»Inte en vitten bjuder jag», svarade den stackars Wamba. »Och vad beträffar att hängas vid fötterna, så har min hjärna varit upp- och nedvänd, påstås det, alltsedan barnmössan första gången knöts på mig, så blir jag nu hängd med huvudet ned, kanske den kan komma rätt igen.»

»Vid den heliga Genoveva!» sade Front-de-Bœuf. »Vad vill detta säga?» Och med baksidan av handen slog han Cedrics mössa av gycklarens huvud, och när han slet upp hans krage, fick han se träldomens ödesdigra märke, silverringen kring halsen.

»Giles — Clemens — hundar och lymlar!» utropade den ursinnige normanden. »Vad är detta för några ni fört till mig?»

»Jag tror, jag kan säga det», sade De Bracy, som just kommit in i rummet. »Det här är Cedrics narr, som kämpade så tappert med Isak av York om platsen vid torneringen.»

»Jag skall slita deras tvist», svarade Front-de-Bœuf, »de ska få hänga i samma galge, så framt inte hans herre och det här vildsvinet från Coningsburgh betala bra för deras liv. Sina pengar må de åtminstone släppa till, men de måste också taga med sig härifrån allt det här folket, som belägrar slottet, underskriva en avsägelse av sina fri- och rättigheter och leva under oss såsom livegna och vasaller. De må vara glada, om vi under den här nya tingens ordning förunna dem den luft de andas. Gå», sade han till två av sina tjänare,