Sida:Ivanhoe 1912 del 2.djvu/33

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»och hämta hit åt mig den rätte Cedric, så skall jag för en gångs skull förlåta ert misstag. Det är inte så gott att skilja på en narr och en saxisk franklin.»

»Ers nåd skall finna», sade Wamba, »att det är flera narrar än frankliner ibland oss.»

»Vad menar den lymmeln?» sade Front-de-Bœuf med en blick på sina knektar, vilka dröjande och ängsligt framstammade sin förmodan, att om detta inte var Cedric, så visste de icke vad som blivit av honom.»

»Himlens helgon!» utropade De Bracy. »Han måste hava rymt i munkens kläder!»

»Helvetets djävlar!» utropade Front-de-Bœuf. »Det var alltså den där vildgalten från Rotherwood, som jag med egen hand släppte ut genom bakporten! — Och du», sade han till Wamba, »vars dårskap kunde överlista ännu större idioters visdom — jag skall prästviga dig — jag skall raka hjässan åt dig! — Hitåt! Slit skalpen av honom och kasta honom på huvudet utför muren! — Ditt yrke är att skämta, kan du skämta nu?»

»Du låter större heder vederfaras mig än du själv lovar, ädle riddare», gnällde den stackars Wamba, som icke ens med döden för ögonen kunde bortlägga sina narrvanor. »Om du ger mig den röda mössa, du föreslår, så gör du mig till kardinal i stället för simpel munk.»

»Den stackarn är besluten att dö i sitt kall», sade De Bracy. »Front-de-Bœuf, du skall inte ta livet av honom. Giv honom åt mig, så får jag något att roa mitt frikompani med. — Vad säger du, din skälm? Vill du bli en modig man, om du får nåd, och följa mig ut i krig?»

»Ja, med min husbondes tillåtelse», sade Wamba, »ty ser du, jag får inte byta krage», han vidrörde sitt halsband, »utan hans tillåtelse.»

»Åh, en normandisk såg biter snart av ett saxiskt halsband», sade De Bracy.

»Det är klokt av dig, De Bracy», sade Front-de-Bœuf, »att stå och höra på en narrs prat, när fördärvet håller på att uppsluka oss! Inser du inte, att vi äro överlistade och att vår plan att träda i förbindelse med våra vänner blivit gäckad av den där fånen, som du är så god vän med? Vad hava vi att vänta annat än stormning när som helst?»

»Till murarna då!» sade De Bracy. »När såg du mig någonsin nedslås av tanken på strid? Kalla på tempelherren därborta, och må han kämpa blott hälften så tappert för sitt liv som han kämpat för sin orden! Förfoga också själv din väldiga kroppshydda ut till murarna, och låt mig försöka det lilla jag kan göra, så skall jag säga dig, att de saxiska stigmännen kunna lika gärna försöka storma molnen som Torquilstones slott. Eller om du vill förhandla med banditerna, varför inte begagna såsom medlare denne värdige franklin, som tittar så längtansfullt på vinkannan? Se här, saxare», fortfor han vändande sig till Athelstane och räckande honom bägaren, »skölj din strupe med denna dryck, tag sedan mod till dig och säg vad du vill göra för din frihet.»

»Vad en dödlig människa förmår», svarade Athelstane, »så vida det är förenligt med en mans värdighet. — Frigiv mig och mina följeslagare, så betalar jag tusen marker i lösen.»

»Och tillförsäkrar oss dessutom, att detta mänsklighetens avskum, som kringsvärmar slottet mot all gudsfred och kungsfred, drager sig tillbaka?» sade Front-de-Bœuf.

»Så vitt jag förmår», svarade Athelstane, »skall jag avlägsna dem, och jag tvivlar inte på att fader Cedric skall göra sitt bästa för att bistå mig.»

»Då äro vi överens», sade Front-de-Bœuf. »Du och de skola försättas på fri fot, och det skall bliva fred å ömse sidor mot erläggande av tusen marker. Det är en ringa lösepenning, saxare, och du kan vara tacksam, att vi nöja oss med den. Men kom ihåg, att detta inte gäller juden Isak.»

»Och inte heller juden Isaks dotter», sade tempelherren, som närmat sig de talande. »De tillhöra inte denne saxares sällskap», sade Front-de-Bœuf.

»Jag vore ovärdig att kallas kristen, om de det gjorde», svarade Athelstane, »förfar med de otrogna som dig lyster!»

»Ej heller är lady Rowena inbegripen i lösepenningen», sade De Bracy. »Det skall aldrig sägas, att jag blivit skrämd till att släppa ett fagert byte utan att skifta ett enda hugg för det.»

»Icke heller», sade Front-de-Bœuf, »gäller vår överenskommelse den eländige narren, som jag behåller för att på honom statuera ett exempel för varje skälm, som vänder skämt till allvar.»

»Lady Rowena», svarade Athelstane med den lugnaste