Sida:Ivanhoe 1912 del 2.djvu/34

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


min, »är min trolovade. Jag låter förr sönderslita mig mellan vilda hästar, än jag samtycker till att skiljas från henne. Slaven Wamba har i dag räddat fader Cedrics liv — jag vill låta mitt, förrän ett hår krökes på hans huvud.»

»Din trolovade! Lady Rowena trolovad med en vasall som du!» sade De Bracy. »Saxare, du drömmer, att de sju konungarikenas dagar kommit tillbaka. Jag skall säga dig, att furstarna av huset Anjou icke skänka sina myndlingar åt män av din börd.»

»Min börd, stolte normand», svarade Athelstane, »är äldre och renare än en fattig fransmans, som förtjänar sitt uppehälle genom att sälja de rövares blod, vilka han församlar under sitt eländiga standar. Konungar voro mina förfäder, starka i krig och visa i råd, och de undfägnade var dag i sin sal flera hundratal än du räknar enskilda män i ditt följe, Deras namn ha besjungits av barder och deras lagar upptecknats vid tingen. Deras ben hava jordats under helgons böner, och över deras gravar hava kyrkor byggts.»

»Där fick du, De Bracy», sade Front-de-Bœuf, som ej ogärna såg, att hans vapenbroder fick en liten avsnäsning, »Jag tror saxaren ger skarpa hugg.»

»Så skarpa som en fånge kan ge», sade De Bracy med låtsad likgiltighet, »ty den, vars händer äro bundna, bör hava tungan fri. Men din talförhet, kamrat», återtog han, vänd till Athelstane, »skall inte återskänka lady Rowena hennes frihet.»

Härtill svarade Athelstane intet; han hade redan talat mera än han plägade göra, huru viktigt ämne det än gällde. Samtalet avbröts genom ankomsten av en tjänare, som tillkännagav, att en munk begärde tillträde vid bakporten.

»Vid den helige Benedictus, detta tiggarföljes furste», sade Front-de-Bœuf, »är det en riktig munk den här gången eller en ny bedragare? Undersök honom, slavar — ty om ni låta lura på er ännu en bedragare, skall jag rycka ut era ögon och sätta in glödande eldkol i deras hålor.»

»Må din vrede drabba mig, herre», sade Giles, »om inta detta är en riktig flintskalling. Din väpnare Jocelyn känner honom och går i god för, att det är broder Ambrosius, er munk i priorn av Jorvaulx' följe.»

»Släpp in honom», sade Front-de-Bœuf, »han har väl några meddelanden från sin levnadsglade herre. I dag måste visst djävulen fira helgdag och prästerna vara tjänstlediga, efter de ha tid att springa omkring så här. För bort fångarna! Och du, saxare, besinna vad jag sagt!»

»Jag gör anspråk på en hederlig fångenskap», sade Athelstane, »med ett gott bord och en god säng, såsom det anstår min rang och såsom skäligt är mot en person, som underhandlar om lösepenning. Dessutom håller jag den av eder, som anser sig förnämst, ansvarig med sin person för detta angrepp på min frihet. Min utmaning har redan blivit dig tillställd genom din hovmästare; du är tvungen att besvara den. — Där ligger min handske.»

»Jag besvarar ej min fånges utmaning», sade Front-de-Bœuf, »ej heller skall du, Maurice De Bracy, göra det. — Giles», fortfor han, »häng upp franklinens handske på det där greniga hjorthornet; där må den hänga, tills han är en fri man. Skulle han då vara nog förmäten att begära den eller påstå, att han blivit olagligen tillfångatagen, så skall han vid den helige Kristoffers bälte få att göra med en, som aldrig nekat att möta en fiende till fots eller till häst, ensam eller i spetsen för sina vasaller!»

De saxiska fångarna blevo följaktligen bortförda, just som man insläppte munken Ambrosius, vilken föreföll ytterst upprörd.

»Det här är den verklige Deus vobiscum», sade Wamba, då han gick förbi den vördige brodern, »de andra voro bara efterapningar.»

»Heliga Guds moder», sade munken, »så är jag då äntligen trygg och bland kristna människor!»

»Trygg är du», svarade De Bracy, »och vad kristendomen beträffar, så är här den tappre baron Reginald Front-de-Bœuf, som icke vet något värre än en jude, och den gode tempelriddaren Brian de Bois-Guilbert, vars yrke det är att slå ihjäl saracener. Är inte det goda kristna, så vet inte jag.»

»Ni äro vänner och bundsförvanter till vår vördade fader Aymer, priorn i Jorvaulx», sade munken utan att lägga märke till tonen i De Bracys svar, »och äro både genom ridderlig tro och kristlig kärlek förbundna att hjälpa honom. Ty vad säger den helige Augustinus i sin skrift De Civitate Dei —»

»Vad säger djävulen?» avbröt honom Front-de-Bœuf. »Eller vad säger du själv, präst? Vi ha just inte tid att höra texter ur kyrkofäderna nu, ser du.»