Sida:Ivanhoe 1912 del 2.djvu/35

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Sancta Maria!» utbrast fader Ambrosius. Huru snara till vrede äro icke dessa oheliga lekmän! Men ni må veta, tappra riddare, att några rovlystna uslingar, som övergivit gudsfruktan och vördnad för Guds kyrka och icke hava någon försyn för den heliga stolens bulla Si quis, suadente Diabolo —»

»Broder präst», sade tempelherren, »allt detta veta vi eller gissa oss till — säg oss rent ut, är din herre priorn tillfångatagen och av vem?»

»För visso», sade Ambrosius, »han är i händerna på de Belials män, som göra dessa skogar osäkra och förakta den heliga skrift, som säger: 'Kommen ej vid mina smorda, och gören mina profeter intet ont.'»

»Här är en ny anledning att taga till svärdet, mina herrar», sade Front-de-Bœuf, vändande sig till de andra. »Priorn av Jorvaulx begär alltså hjälp av oss i stället för att själv lämna något bistånd! Det är skön hjälp man får av dessa lata präster, när man som bäst behöver dem! — Men säg ut, munk. Vad väntar din herre av oss?»

»Min vördnadsvärde förman», sade han, »har blivit med våld gripen tvärt emot de heliga bud som jag redan anfört, Belials män hava plundrat hans kistor och påsar och rövat från honom tvåhundra marker av det renaste guld, och nu begära de dessutom av honom en stor summa innan de vilja släppa honom ur sina oheliga händer. Därför beder den vördnadsvärde gudsmannen eder såsom hans kära vänner att befria honom antingen genom att betala lösen för honom eller med vapenmakt, såsom eder bäst synes.»

»Må hin taga honom», sade Front-de-Bœuf. »Han måtte ha tittat djupt i bägaren på morgonkvisten. När hörde din herre talas om att en normandisk baron lossat på sin pung för att hjälpa en kyrkans man, vars penningsäckar äro tio gånger så tunga som våra? Och hur skola vi kunna med vapen uträtta något till hans räddning, då vi äro instängda här av ett tio gånger så stort antal och kunna vänta en stormning vilket ögonblick som helst?»

»Det var just det jag skulle säga», sade munken, »om ni bara inte varit så hetsiga. Men Gud hjälpe mig, jag är gammal och dessa blodiga fejder göra en gammal man yr i huvudet. Emellertid är det rena sanningen att de lägra sig och uppkasta en vall invid slottsmurarna.»

»Till våra poster!» ropade De Bracy. »Låt oss se vad de skälmarna ha för sig därute.» Därmed öppnade han ett gallerfönster som ledde ut till ett slags balkong, och ropade strax därefter: »Vid den helige Dionysius, har inte den gamle munken sagt sant! De föra fram stormtak och sköldtak, och bågskyttarna stå i skogsbrynet som ett mörkt moln före hagelstormen.»

Reginald Front-de-Bœuf såg även ut över fältet och ryckte sedan till sig sitt horn. Han blåste en lång och högljudd signal och befallde sina män att intaga sina poster på murarna.

»De Bracy, tag du befälet på östra sidan, där murarna äro lägst! — Ädle Bois-Guilbert, ditt yrke har lärt dig både att anfalla och försvara — se du till den västra sidan! — Själv skall jag fatta posto vid utanverket. Men inskränk inte era ansträngningar till en enda punkt, mina ädla vänner! I dag måste vi vara överallt och om möjligt mångdubbla oss för att med vår närvaro bringa hjälp och undsättning, där anfallet är som häftigast. Vi äro ej många, men mod och raskhet kunna avhjälpa denna brist, när vi bara hava att göra med bondlurkar.»

»Men, ädle riddare», utropade fader Ambrosius mitt under den brådska och villervalla som orsakades av förberedelserna till försvaret. »Vill ingen av eder höra det budskap som den högvördige fadern i Gud, Aymer, priorn av Jorvaulx, sänder eder? — Jag besvär dig att höra mig, ädle herr Reginald!»

»Gå och rabbla dina böner till himlen», sade den häftige normanden, »ty vi här på jorden ha inte tid att lyssna till dem. Hör hit, Anselm, laga att det finns sjudande beck och olja i ordning att hällas ned över dessa fräcka förrädare. — Se till att armborstskyttarna inte sakna pilar! — Veckla ut mitt baner med det gamla tjurhuvudet — de skurkarna skola snart erfara med vem de hava att göra i dag.»

»Men, ädle herre», fortfor munken, som framhärdade i sina försök att tillvinna sig uppmärksamhet, »besinna mitt lydnadslöfte och låt mig få framföra min förmans ärende.»

»Tag undan den här gamle pratmakaren», sade Front-de-Bœuf. »Stäng in honom i kapellet att läsa sitt radband, tills striden är över. Det blir något nytt för helgonen i