Sida:Ivanhoe 1912 del 2.djvu/36

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Torquilstone att få höra böner läsas. De ha inte blivit så hedrade, tänker jag, sedan de uthöggos i stenen.»

»Häda icke helgonen, sir Reginald», sade De Bracy. »Vi torde nog behöva deras hjälp i dag, innan vi få de här skälmarna att ge sig på flykten.»

»Jag väntar mig föga hjälp av dem», sade Front-de-Bœuf, »med mindre vi kasta ned dem från murarna på de uslingarnas huvuden. Det finns en stor, klumpig Sankt Kristoffer där, som kan krossa ett helt kompani.»

Tempelherren hade under tiden med vida större uppmärksamhet än den råe Front-de-Bœuf eller hans sorglösa vapenbroder givit akt på de belägrandes förehavanden.

»Vid min heliga orden», sade han, »dessa män rycka fram med mera disciplin än man kunnat tro, vad de nu må ha fått den ifrån. Se bara, hur skickligt de begagna sig av varje betäckning som träd och buskar kunna lämna och undvika att blottställa sig för våra armborstskyttars pilar! Jag ser varken baner eller vimpel ibland dem, och dock kan jag våga min guldkedja på att de anföras av någon riddare eller herre som är förfaren i krigets konst.»

»Jag ser honom», sade De Bracy, »jag ser en riddares hjälmbuske vaja och hans rustning glänsa. Se den där reslige mannen i den svarta rustningen, som håller på att ordna den bortre truppen av dessa fördömda frimän. Vid den helige Dionysius, jag tror det är densamme som vi kallade den Svarte Lättingen — som kastade dig, Front-de-Bœuf, ur sadeln i Ashby.»

»Så mycket bättre», sade Front-de-Bœuf, »att han kommer hit, så att jag får utkräva min hämnd. En tarvlig karl måste det vara, som inte vågade stanna och göra gällande sina anspråk på torneringspriset, när slumpen hade tillskyndat honom det. Jag skulle förgäves fått söka honom, där riddare och ädlingar söka sina fiender, och jag är glad att han här har uppträtt bland de simpla frimännen.»

Fiendens framryckande avbröt här allt vidare samtal. Varje riddare begav sig till sin post, och i spetsen för de få stridsmän, de kunde uppställa — alldeles otillräckliga att försvara de vidsträckta murarna — avvaktade de med lugn beslutsamhet det hotande anfallet.



XXVII.
DEN LÄKEKUNNIGA


Det folk, som vandrar ensamt och försmått bland folken,
Berömmer sig likväl av gammal kunskap.
De nejder, där dess spridda barn kringströva,
Upplåta för dem sina hemligheter,
Och blommor, örter, som av ingen aktas,
Få djupa krafter, när av dem de plockas.

Juden.

Vi måste nu gå tillbaka något med vår berättelse för att göra läsaren bekant med ett och annat, som är nödvändigt att veta för att förstå återstoden av denna viktiga historia. Måhända har läsaren redan anat att när Ivanhoe sjönk till marken och tycktes övergiven av alla, det var Rebeckas enträgna framställning som förmådde hennes far att låta föra den tappre unge krigaren från tornerplatsen och till det hus som juden för tillfället bebodde i utkanten av Ashby.

Det skulle under andra omständigheter icke hava varit svårt att övertala Isak till detta steg, ty han var av naturen välvillig och tacksam. Men han hade också sitt förföljda folks fördomar och tveksamma skygghet, som först måste övervinnas.

»Helige Abraham!» utropade han. »Han är en god yngling, och mitt hjärta våndas, då jag ser blodet rinna nedför hans rikt broderade kyller och dyrbara bröstharnesk — men att föra honom till vårt hus! — Dotter, har du betänkt det? — Han är en kristen, och enligt vår lag få vi inte hava umgänge med främlingar och hedningar annat än för våra affärer.»

»Tala inte så, min käre fader», svarade Rebecka. »Vi få ju inte umgås med dem vid fester och lustbarheter, men i sjukdom och elände blir hedningen judens broder.»

»Jag önskar jag visste vad rabbi Jacob Ben Tudela skulle tänka om saken», svarade Isak. »Men den gode ynglingen