Sida:Ivanhoe 1912 del 2.djvu/44

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


han ansätter Front-de-Bœuf med slag på slag — jätten lutar och vacklar som en ek för timmerhuggarens stål — han faller — han faller!»

»Front-de-Bœuf?» utropade Ivanhoe.

»Front-de-Bœuf!» svarade judinnan. »Hans män skynda till hjälp, anförda av den stolte tempelherren — deras förenade styrka tvingar den väldige att hejda sig — de släpa Front-de-Bœuf innanför murarna.»

»Angriparna ha tagit palissaden, eller hur?» sade Ivanhoe. »Det ha de — det ha de!» utropade Rebecka. »Och de ansätta de belägrade hårt på den yttre muren. Somliga uppresa stegar, andra svärma fram som bin och försöka klättra upp på varandras axlar, stenar, bjälkar och trädstammar kastas ned på deras huvuden, och så fort de burit de sårade ur tumultet, komma nya kämpar i deras ställe. — Store Gud! Har du givit människan ditt beläte för att det skall så grymt vanställas av hennes bröders händer!»

»Tänk inte på det», sade Ivanhoe. »Det är inte tid till sådana tankar — Vilka vika? — Vilka tränga sig fram?»

»Stegarna äro nedkastade», svarade Rebecka rysande. »Soldaterna kräla under dem som krossade ödlor. — De belägrade hava överhanden.»

»Må den helige Georg strida för oss!» utropade riddaren. »Vika de trolösa frimännen?»

»Nej!» utropade Rebecka. »De förhålla sig tappert. — Nu går den Svarte Riddaren fram till utfallsporten med sin stora yxa — du kan höra hans dundrande slag över allt stridslarmet. — Stenar och bjälkar kastas ned på den djärve kämpen — han frågar inte mera efter dem, än om de vore tisteldun eller fjädrar!»

»Vid Sankt Johan av Acre», sade Ivanhoe och satte sig upp i bädden, »jag trodde att det blott fanns en man i England som kunde utföra en sådan bragd!»

»Porten skakar», fortfor Rebecka, »det knakar i den — den splittras av hans slag — de storma in — utanverket är taget — O, Gud, de kasta försvararna från murarna — de slunga ned dem i vallgraven. — O, människor, om I ären människor, skonen dem som ej längre kunna göra motstånd!»

»Bryggan — bryggan som leder till slottet — ha de satt sig i besittning av den?» utropade Ivanhoe.

»Nej», svarade Rebecka, »tempelherren har förstört plankan, på vilken de gingo över — några få av försvararna undkommo med honom in i slottet — de rop och skrik som du hör förtälja de andras öde. — Ack, jag ser att det är svårare att skåda seger än strid.»

»Vad göra de nu, flicka?» sade Ivanhoe. »Se ut igen — nu får du ej svimma för att blod gjutes.»

»Det är slut för tillfället», svarade Rebecka. »Våra vänner förstärka sin ställning på utanverket, som de tagit. Det ger dem så gott skydd mot fiendens skott att garnisonen bara då och då skjuter några pilar på dem, mera för att oroa än för att skada dem.»

»Våra vänner», sade Wilfred, »skola förvisso ej övergiva ett företag som de börjat så ärorikt och så lyckligt fullföljt. — O, nej, jag vill sätta min lit till den gode riddare, vars yxa bräckt ekdörr och järnbommar. — Märkvärdigt», mumlade han åter för sig själv, »om det skulle finnas två som kunna utföra en så oförvägen bragd — ett länklås och en fotboja på svart fält — vad kan det betyda? — Ser du ingenting annat, Rebecka, varpå den Svarte Riddaren kan kännas igen?»

»Ingenting», sade judinnan, »allt hos honom är svart som den nattsvarta korpens vinge. Ingenting kan jag skönja, som utmärker honom mera — men sedan jag en gång sett honom strida tror jag att jag skulle känna igen honom bland tusen. Han rusar in i handgemänget, som ginge han till en fest. Det är mer än bara styrka, det är som vore hela hans själ med i de slag han utdelar åt sina fiender. Gud förlåte honom blodsutgjutandets synd! Det är fruktansvärt, men dock härligt att skåda, hur en enda mans arm och mod kunna segra över hundra.»