Sida:Ivanhoe 1912 del 2.djvu/45

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


XXIX.
DEN ONDA ÄNGELN


Träd in i rummet, stig till bädden fram!
Hans hädanfärd är ingen fridfull andes,
Som — lärkan lik, när hon på glada vingar
Bland doftfylld bris och morgondagg uppstiger —
Till himlen går vid vänners gråt och böner.
Så var ej Anselms slut —

Gammalt skådespel.

Under det uppehåll i striden, som följde på de belägrandes första framgång och varunder det ena partiet beredde sig att fullfölja sin vunna fördel och det andra att stärka sina försvarsanstalter, höllo tempelherren och De Bracy rådplägning med varandra i slottets sal.

»Var är Front-de-Bœuf?» sade den senare, som hade lett, försvaret av borgen på den andra sidan. »De säga att han stupat.»

»Han lever», sade tempelherren kallt, »han lever ännu. Men hade han också haft det tjurhuvud, han kallas efter, och tiodubbelt järn att skydda det med, måste han ändå ha stupat för den där fruktansvärda yxan. Några timmar till, och Front-de-Bœuf har gått till sina fäder — prins Johans sak har förlorat ett kraftfullt stöd.»

»Och Satans rike får en värdefull tillökning», sade De Bracy. »Det är för att han föraktar helgon och änglar och låter kasta ned bilder av heliga ting och heliga män på det anstormande banditpacket.»

»Du är en narr», sade tempelherren, »din vidskepelse och Front-de-Bœufs gudlöshet kunna ta varandra i hand. Ingendera av er kan ge något förtnuftigt skäl för sin tro eller otro.»

»Benedicite, herr tempelriddare», sade De Bracy, »jag skall bedja dig hålla din tunga bättre i styr, när det är om mig den pratar. Vid himmelrikets drottning, jag är en bättre kristen än du och dina gelikar, ty ryktet vill veta att Sions tempels högheliga orden inom sig hyser icke få kättare och att Brian de Bois-Guilbert är en av dem.»

»Bry dig inte om sådana rykten», sade tempelherren, utan låt oss tänka på att försvara slottet. — Hur stredo de där fördömda frimännen på din sida?»

»Som djävlar i människohamn», sade De Bracy. »De trängde ända in på murarna, anförda, såsom jag tror, av den skurk som vann priset vid bågskjutningen, ty jag kände igen hans horn och gehäng. Och det är gamle Fitzurses beprisade politik som ger dessa fräcka bovar mod att uppresa sig mot oss! Hade jag inte varit klädd i stål, skulle den skurken skjutit ned mig sju gånger om, med lika kallt blod som om jag varit en råbock. Han prövade varje fog av min rustning med en långpil, som slog mot mina revben lika hänsynslöst som om jag haft knotor av järn. Hade jag inte burit en spansk pansarskjorta under harnesket, hade det snart varit ute med mig.»

»Men du lyckades hålla din post», sade tempelherren. »Vi förlorade utanverket på vår sida.»

»Det är en kännbar förlust», sade De Bracy. »Skurkarna kunna i skydd av det tränga närmare slottet, och håller man inte ögonen riktigt på dem, kunna de sätta sig i besittning av något obevakat hörn av ett torn eller något bortglömt fönster, och så äro de över oss. Vi äro för få att försvara varje punkt, och karlarna klaga att de inte kunna visa sig någonstädes utan att få lika många pilar över sig som en byskotttavla en helgdagsafton. Front-de-Bœuf är döende också, så vi kunna ej räkna på mera hjälp av hans tjurhuvud och tjurstyrka. Vad säger du, sir Brian, vore det inte bättre att vi gjorde en dygd av nödvändigheten och förlikte oss med skurkarna genom att utlämna våra fångar?»

»Vad!» utropade tempelherren. »Utlämna våra fångar och bliva föremål för åtlöje och förakt, bliva utpekade som bålda krigare, vilka väl våga att genom ett nattligt anfall sätta sig i besittning av några försvarslösa resande, men inte kunna försvara en stark borg mot en hop lösa stigmän, anförda av svinherdar, narrar och annat mänsklighetens avskum! Skam över ditt råd, Maurice De Bracy! — Förr må denna borgs ruiner begrava både mig och min smälek, än jag samtycker till någonting så lågt och vanärande.»

»Till murarna då!» sade De Bracy likgiltigt. »Den man,