turk eller tempelherre, är ännu ej född som skattar livet ringare än jag. Men jag hoppas det är intet vanärande i att önska att jag hade ett par tjog av mina oförskräckta knektar här? — O, mina tappra lansar, om ni blott visste hur hårt er hövding i dag är ansatt, hur snart skulle jag då inte se mitt baner komma fladdrande över er lansskog! Och hur kort stund skulle inte detta lösa slödder hålla stånd mot ert anfall!»
»Önska hit vilka du vill», sade tempelherren, »men låt oss nu försvara oss så gott vi kunna med de soldater vi ha kvar. — Det är huvudsakligen Front-de-Bœufs män som äro hatade av de engelska för tusentals ogärningar.»
»Desto bättre», sade De Bracy, »skola de råa sällarna försvara sig till sista blodsdroppen, innan de utsätta sig för böndernas hämnd. Upp och till verket alltså, Brian de Bois-Guilbert! Och vare sig det blir liv eller död, skall du se Maurice De Bracy i dag skicka sig som en ädling ägnar och anstår.»
»Till murarna!» svarade tempelherren, och de begåvo sig båda ut för att göra allt som klokhet och tapperhet förmådde för borgens försvar. De voro ense om att den farligaste punkten var den del av muren, som låg mitt emot det tagna utanverket. Slottet var visserligen skilt från detta utanverk genom vallgraven, och det var omöjligt att belägrarna kunde angripa bakporten utan att övervinna detta hinder, men det var både tempelherrens och De Bracys tanke att om belägrarna följde samma taktik som deras anförare redan givit prov på, skulle de genom en fruktansvärd stormlöpning försöka rikta försvararnas uppmärksamhet på denna punkt och vidtaga åtgärder för att draga fördel av varje försumlighet, som dessa kunde göra sig skyldiga till på andra punkter. För att vara på sin vakt mot dylikt hade riddarna ej annat att göra än att här och där längs murarna uppställa vakter, som kunde meddela sig med varandra och slå larm, så snart fara hotade. Emellertid beslöts att De Bracy skulle leda försvaret av bakporten och tempelherren med ett tjogtal män hålla sig i beredskap att skynda till vilken annan punkt som helst, som plötsligt hotades. Förlusten av utanverken medförde även den olägenheten att de belägrade trots slottsmurarnas överlägsna höjd icke med samma noggrannhet som förut kunde aktgiva på fiendens rörelser, ty en skogsdunge sträckte sig så nära intill utanverkets utfallsport att belägrarna kunde ditföra huru mycket folk de ville utan att försvararna kunde vare sig förhindra eller ens få kännedom om det. De Bracy och hans vapenbroder voro därför ytterst ovissa om på vilken punkt stormen skulle bryta lös och voro tvungna att hålla sig beredda på alla möjligheter. Deras män erforo, huru tappra de än voro, den ängsliga förstämning, man alltid kan iakttaga hos dem som äro omgivna av fiender, vilka hava i sin makt att välja tid och sätt för anfallet.
Under tiden låg det belägrade slottets herre på de kroppsliga smärtornas och de själsliga kvalens plågoläger. Den stund hade nu kommit, då jorden och alla dess skatter svunno bort för hans ögon och då den grymme borgherrens hjärta, fast hårt som kvarnens understen, greps av fasa inför det tillkommandes ödsliga mörker. Hans kropps feber ökade hans sinnes oro och kval, och vid hans dödsbädd kämpade de nyvaknade känslorna av fasa med hans hela läggnings hårdnackade förhärdelse — ett fruktansvärt själstillstånd, som icke finner sitt motstycke annat än där, varest det är klagan utan hopp, samvetsagg utan ånger, en fasansfull känsla av närvarande kval och en förkänning av att de aldrig kunna upphöra eller minskas.
»Var äro dessa fördömda präster nu», mumlade baronen, »som hålla så mycket på sitt gyckelspel? Var äro alla dessa barfota karmeliter, för vilka gamle Front-de-Bœuf grundlade Sancta Annas kloster, berövade sin arvinge månget vackert tunnland äng och mången bördig åker och hage — var äro de glupska hundarna nu? — De sitta väl och läppja på sitt öl eller uppföra sina narraktiga konster vid någon stackars bondes säng. — Mig, deras välgörares arvinge — mig, som de äro skyldiga att bedja för — mig låta de otacksamma lymlarna ligga och dö utan skrift och nattvard, som en hemlös hund ute på vägen! — Säg till tempelherren att komma hit — han är präst och kan måhända göra något. — Men nej, lika gärna kan jag bikta mig för djävulen som för Brian de Bois-Guilbert — han frågar varken efter himmel eller helvete. — Jag har hört gamla människor tala om bön — bön med egna ord — då behöver man ej krusa eller muta någon hycklande präst — men jag — jag vågar inte!»
»Har Reginald Front-de-Bœuf», sade en gäll och bruten
