Sida:Ivanhoe 1912 del 2.djvu/47

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


stämma invid hans säng, »nått dit att det finnes något som han inte vågar?»

Front-de-Bœufs onda samvete och uppskakade nerver trodde sig vid detta sällsamma avbrott i hans monolog höra en av dessa onda andar, vilka, såsom man på den tiden trodde, ansatte de döende för att bortvända deras tankar från betraktelser, som avsågo deras eviga väl. Han ryste och kröp ihop, men strax därpå bemannade han sig och utropade:

»Vem där? — Vem är du, som vågar upprepa mina ord med nattskärrans röst? — Stig fram till min säng att jag må se dig!»

»Jag är din onda ängel, Reginald Front-de-Bœuf», svarade rösten.

»Låt mig skåda dig i din kroppsliga gestalt, om du verklige är en avgrundsande», svarade den döende riddaren. »Tro inte att jag är rädd för dig! Vid de eviga pinorummen, om jag blott kunde brottas med dessa fasor, som kringvärva mig, liksom jag gjort med de jordiska farorna, skulle himlen och helvetet aldrig säga att jag skydde striden.»

»Tänk på dina synder, Reginald Front-de-Bœuf», sade den nästan andelika stämman, »på uppror, rov och mord! — Vem uppviglade den tygellöse Johan till krig emot sin grånade fader — mot sin ädle broder?»

»Du må vara avgrundsande, präst eller djävul», svarade Front-de-Bœuf, »så ljuger din tunga! — Det var inte jag som eggade Johan till uppror — icke jag ensam. Det var femtio riddare och ädlingar, blomman av de mellersta grevskapens adel — bättre män hava aldrig fällt en lans. Skall jag svara för vad femtio gjort? — Falska avgrundsande, jag trotsar dig! Vik hädan och visa dig ej mera vid mitt läger — låt mig dö i frid, om du är en dödlig — är du en demon, så har din tid ännu inte kommit.»

»I frid skall du icke dö», sade rösten. »Till och med i döden skall du tänka på dina mord — på de jämmerrop, av vilka denna borg har genljudit — på det blod som uppsugits i dessa golv!»

»Du kan icke skrämma mig med dina ondskefulla funder», svarade Front-de-Bœuf med ett hemskt och tvunget skratt. »Den otrogne juden — det var en Gudi behaglig gärning att handskas så med honom, som jag gjorde, eller varför skola eljest de män kanoniseras, som doppa sina händer i saracenernas blod? — De saxiska svin, som jag dödat, voro fiender till mitt land, min ätt och min länsherre. — Ser du, det är ingen remna i min rustning. — Har du flytt — är du bragt till tystnad?»

»Nej, usle fadermördare», svarade rösten. »Tänk på din fader — tänk på hans död — tänk på festsalen, fläckad med hans blod, som utgöts av sonens hand!»

»Ha!» svarade baronen efter en lång tystnad. »Om du vet det, är du i sanning det ondas upphov och allvetande som munkarna säga! — Den hemligheten trodde jag vara gömd i mitt eget bröst och i ännu ens — hennes, som frestade mig och delade min skuld. — Lämna mig, ande, och uppsök den saxiska häxan Ulrika, den enda som kunnat säga dig vad hon och jag ensamma bevittnat! — Gå, säger jag, till henne, som tvättade såren och ansade liket och gav den döde utseende av att hava gått hädan enligt naturens ordning. — Gå till henne! Hon var min fresterska, det skändliga upphovet och den ännu skändligare lönen för dådet — må hon såväl som jag få lida de kval som äro en försmak av helvetet!»

»Hon lider dem redan», sade Ulrika, som nu steg fram till Front-de-Bœufs läger. »Hon har länge druckit den kalken, och dess bitterhet mildras nu, då hon ser dig dela den. — Skär ej tänderna, Front-de-Bœuf — rulla inte med ögonen — knyt inte din hand så hotfullt emot mig! — Den hand, som likt din ryktbare stamfaders, som förvärvade namnet, med ett enda slag kunde bräcka en bergstjurs skalle, är nu svag och kraftlös som min egen.»

»Usla, mordiska häxa!» svarade Front-de-Bœuf. »Avskyvärda, skriande uv, det är alltså du som kommit för att jubla över de ruiner, du bidragit till att skapa.»

»Ja, Reginald Front-de-Bœuf», svarade hon, »det är Ulrika, det är den mördade Torkil Wolfgangers dotter, det är hans slaktade söners syster, det är hon, som av dig och av din faders hus återkräver fader och fränder, namn och rykte, allt som hon förlorat genom dig och din ätt! Tänk på vad du tillfogat mig, Front-de-Bœuf, och säg, om jag ej talar sanning! Du har varit min onda ängel, och nu skall jag vara din — jag skall vara hos dig till din dödsstund.»

»Förhatliga furie!» utropade Front-de-Bœuf, »den stunden skall du aldrig bevittna. — Hallå, Giles, Clemens, Eustache, Sankt Maur, Stefan, grip denna fördömda häxa och kasta