Sida:Ivanhoe 1912 del 2.djvu/48

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


henne huvudstupa utför muren — hon har förrått oss åt saxarna! — Hallå, Sankt Maur, Clemens, trolösa lymlar, var hålla ni hus?»

»Ropa mera på dem, tappre baron», sade häxan med ett hemskt hånleende, »kalla dina vasaller till dig och döm de försumliga till hudflängning och fängelse! Men vet, mäktige hövding», fortfor hon och bytte plötsligt om ton, »att du varken kan få svar eller hjälp av dem. — Lyss till dessa fasansfulla ljud» — ty larmet av den förnyade stormlöpningen och försvaret ljöd nu med fruktansvärd styrka från slottsmurarna — »detta härskri förkunnar din ätts undergång — Front-de-Bœufs blodbesudlade fäste skälver i sina grundvalar och inför de fiender han mest föraktat! Saxarna, Reginald, de föraktade saxarna, storma dina murar. Varför ligger du här som en orkeslös träl, när saxarna storma din borg?»

»Gudar och djävlar», utropade den sårade riddaren, »skänken mig blott ett ögonblicks kraft att jag må släpa mig ut till handgemänget och dö som det anstår mitt namn!»

»Tänk inte det, tappre stridsman», svarade Ulrika, »du skall icke dö en krigares död. Nej, du skall omkomma som en räv i sin lya, när bönderna satt eld på riset omkring den.»

»Du ljuger, förhatliga häxa!» utropade Front-de-Bœuf. »Mina män värja sig manligen — mina murar äro höga och starka — mina vapenbröder frukta ej en hel här av saxare, hade de också Hengist och Horsa i spetsen! — Tempelherrens och friskareanförarens stridsrop höras över vapengnyet. Och, på min ära, när vi tända segerelden, skall dess lågor förtära dig med hull och hår, och jag skall leva för att veta att du gått från det jordiska bålet till elden i helvetet, son aldrig utsläppt en mera djävulsk ande.»

»Lev i denna tro», sade Ulrika, »tills vissheten når dig! — Men nej», sade hon avbrytande sig, »du skall redan nu få veta det öde som all din makt, all din styrka, allt ditt mod icke kan avvärja, fast det är denna svaga hand som berett dig det. Ser du den kvävande rök som redan börjar intränga rummet? Trodde du det var endast dödsmörkret, du såg för din slocknande blick — endast plågorna, som gjorde din andhämtning så tung? Nej, Front-de-Bœuf, det är något annat! Minns du den vedkällare, som är belägen under dessa rum?

»Kvinna!» utropade han i raseri. »Du har väl inte satt eld på veden? — Vid himlen, du har det, och slottet står i lågor!»

»Åtminstone börja de slå upp», sade Ulrika med fruktansvärt lugn. »Och snart skall ett tecken uppmana de belägrande att hårt ansätta dem som vilja släcka. — Farväl, Front-de-Bœuf! — Må Mista, Skogula och Zernebock, de gamla saxarnas gudar — onda andar, som prästerna nu kalla dem — komma som tröstare till din dödsbädd, den Ulrika nu lämnar! — Men vet, om det skänker dig tröst, att Ulrika är stadd på väg till samma mörka land som du. Hon skall dela ditt straff liksom hon delat din skuld. Och nu farväl för evigt, fadermördare! Må varje sten i dessa valv få en tunga och ropa detta ord i ditt öra!»

Så sägande lämnade hon rummet och Front-de-Bœuf kunde höra gnisslandet av den tunga nyckeln, då hon låste dörren i dubbellås efter sig, därmed avskärande varje utsikt till räddning. I sin ytterliga förtvivlan ropade han på sina tjänare och bundsförvanter — »Stefan och Sankt Maur! — Clemens och Giles! — Jag brinner upp här, och ingen hjälper mig! — Rädda mig! — Rädda mig, tappre Bois-Guilbert, ridderlige De Bracy! — Det är Front-de-Bœuf som ropar! — Det är er herre, trolösa väpnare! — Er bundsförvant — er vapenbroder, pliktförgätna riddare! — Förbannelse drabbe eder, era avfällingar, som lämna mig att omkomma så ömkligt! — De höra mig inte — de kunna inte höra mig — min stämma överröstas av stridsbullret. — Röken blir tätare och tätare — det brinner i golvet. — O, låt mig få ett enda andetag av himmelens luft, om jag ock skall köpa det med ögonblicklig förintelse!» Och i vanvettig förtvivlan hördes den olycklige än instämma i de stridandes rop, än mumla förbannelser mot sig själv, mot människor och Gud. — »Den röda elden slår upp genom den tjocka röken», utbrast han, »avgrundens furste tågar mot mig under sitt eget elements baner. — Vik hädan, onde ande! — Jag följer dig inte utan mina kamrater — alla som försvara dessa murar äro dina. — Tror du att Front-de-Bœuf vill ensam följa dig? — Nej, den trolöse tempelherren — den vällustige De Bracy — Ulrika, den föraktliga mörderskan — de män som deltagit i mina dåd — de usla saxarna och de förbannade judarna, som äro mina fångar — alla, alla skola följa mig — sämre sällskap har väl färdats vägen utför — ha, ha, ha!» Och han skrattade i sitt