vanvett, så att det ekade i valven. »Vem var det som skrattade?» utbrast Front-de-Bœuf i annan ton, ty trots stridslarmet återvände ekot av hans eget vanvettiga skratt till hans öron. — »Vem var det som skrattade där? — Ulrika, var det du? — Tala, häxa, och jag förlåter dig — ty endast du eller själva avgrundens furste skulle kunnat skratta i ett sådant ögonblick. Vik hädan — vik hädan!»
Men det vore gudlöst att längre fortsätta skildringen av hädarens och fadermördarens dödsbädd.
XXX.
FÖR ELD OCH SVÄRD
Till storms ännu en gång, till storms, go' vänner.
Må annars våra lik betäcka muren!
— — — — — — — — — —
Och, I gode lantmän,
Vars lemmar uti England frodats, visen
Att engelsk mat har must, och låt oss svärja
Att ni förtjänt er föda.
Henrik den femte.
Cedric satte visserligen icke stor tillit till Ulrikas ord, men underlät dock icke att framföra hennes hälsning till den Svarte Riddaren och Locksley. De voro glada att höra att de hade en vän inom borgen, som i nödfall kunde underlätta deras inträde, och de voro ense med saxaren att en stormning även under de ogynnsammaste omständigheter borde försökas såsom enda sättet att befria de fångar som nu befunno sig i den grymme Front-de-Bœufs händer.
»Alfreds kungliga blod är i fara», sade Cedric.
»En ädel dams heder hotas», sade den Svarte Riddaren.
»Och vid den helige Kristoffer», sade den gode frimannen, »om det också gällde blott att rädda den stackars trogne Wamba, så skulle jag vilja riskera mitt eget skinn, förrän jag läte ett hår krökas på hans huvud.»
»Det skulle även jag», sade munken. »Se ni, go' herrar, jag hoppas att en narr — jag menar, se herrarna, en narr som är skicklig i sitt yrke och kan krydda maten och vinet åt en bättre än något annat — jag hoppas, säger jag, att en sådan narr aldrig skall sakna en klok klerk att bedja för honom eller strida för honom i hans nöd, så länge jag kan läsa en mässa eller svänga en bardisan.»
Och med dessa ord lät han sin tunga hillebard svänga runt huvudet, liksom en herdegosse svänger sin lätta stav.
»Sant, helige klerk», sade den Svarte Riddaren, »sant, som Sankt Dunstan själv hade sagt det. — Och nu, gode Locksley — vore det icke lämpligt, att den ädle Cedric övertager ledningen av denna stormning?»
»Nej, nej», svarade Cedric, »jag har aldrig lärt mig varken att intaga eller försvara de tyranniets fästen, som normanderna uppfört i detta klagofyllda land. Jag skall strida bland de främsta, men mina hederliga grannar veta väl, att jag inte är förfaren i belägringskonst eller andra krigets värv.»
»Om det är så med den ädle Cedric», sade Locksley, »är jag villig åtaga mig befälet över bågskyttarna, och ni skola få hänga mig i mitt eget församlingsträd, om försvararna tillåtas visa sig över murarna utan att bli späckade med lika många pilar, som det finns kryddnejlikor i en julskinka.»
»Väl talat, min tappre friman», sade den Svarte Riddaren. »Och om jag anses värd att föra något befäl och bland dessa tappra män kan finna några, som äro villiga att följa en sann, engelsk riddare, ty så kan jag förvisso kalla mig, så är jag redo att med den erfarenhet, jag har, leda dem till anfall mot dessa murar.»
Sedan anförare sålunda utsetts, skred man till den första stormlöpningen, vars utgång redan är bekant för läsaren.
Då utanverket var intaget, sände den Svarte Riddaren underrättelse om den lyckliga utgången till Locksley, samtidigt bedjande honom att så noga bevaka slottet, att försvararna icke kunde med samlad styrka göra ett plötsligt utfall och återtaga vad de förlorat. Riddaren använde uppehållet till att låta bygga en sorts flytande bro eller lång flotte, medelst vilken han hoppades kunna övergå vallgraven trots fiendens motstånd. Arbetet härmed tog tid, men detta var ej olägligt för anförarna, ty det gav Ulrika tillfälle att utföra sin plan till deras bistånd, vilken den nu kunde vara.
När flotten var färdig, tilltalade den Svarte Riddaren sitt folk på följande sätt:
